Visioner... Bra eller dåligt?

Jag har alltid varit en visionär. Alltid haft stora visioner om både mitt liv och även om livet i det stora hela... Och när jag blev kär och sambo så blev mina visioner även "hans" visioner (tyckte ju jag!) Sen fick vi familj, och då givetvis skapade jag visioner för oss alla tre.
Mina visioner har alltid varit väldigt stora, höga. Och det är väl det jag menar med "bra eller dåligt?" Är det egentligen bra att vara en sån enveten visionär som jag är? För jag har ju ganska höga krav på mig känner jag och kanske blir lite för ledsen om jag inte uppnår några av mina visioner... Givetvis förstår jag att jag inte kan nå alla mina visioner, men jag sätter ju upp mål/krav/beslut om stora planer och om vanliga vardagar. Och händer det inte riktigt så som jag då planerat, eller om jag inte mår så pass bra i kroppen så jag orkar göra det, då blir jag ofta besviken. Den som jag också ofta blir besviken på är ju tråkigt nog mig själv... Jag har så himla svårt att inte sätta upp en massa måsten. Eller att inte jämföra mig med "alla andra". Jag tycker fortfarande att jag "borde" göra allt som alla andra gör...
Trots att jag nu i snart 17 år gått hemma lite till och från i olika perioder, många och långa perioder just på grund av min kropp. Jag blir inte klok på mig själv....

Sen å andra sidan är det väl underbart att vara visionär! Tänk om jag inte hade alla mina visioner - då hade jag aldrig kommit utanför Sveriges gränser tror jag... Då hade jag inte sett England, Bulgarien,Frankrike, Danmark, Tyskland, Norge, Finland, Spanien x 7-8, USA x 4....
Och jag hade nog inte kunnat vara med i skolans musical, åkt på språkresa, tagit mitt körkort, skaffat barn, köpt hus, bildat eget företag, ordat barnbasarer, med mera, mycket mera.......

Så egentligen är jag ju givetvis enormt glad att jag är en stor visionär!

Renovering av 1,5 år gammalt kök...

Japp, det har vi gått igenom nu senaste veckan!

Jag vet att det låter sjukt, men så är det. Vi flyttade ju från vårt hus hösten -12. Då var dessa lägenheter som vi flyttade till endast ½-år gamla. Huset var alltså byggnadsklart maj-12 och vi flyttade in okt-12.
Heeelt underbart!
Men köket var de ju tvungna att anpassa åt oss/mig. Därför så plockades alla skåp och lådor ner, och väggen blev "byggplatsliknande" igen. Sen började då uppbyggnaden av anpassat kök med höj- och sänkbara skåp och även bänk.
Kruxet då var ju att firman som tillhandahåller anpassade kök hade då ingen lösning på min arbetshöjd - som är 50 cm från golv. De kunde bara komma ner i 65 cm.Vilket är enorm skillnad för mig som bara är 104 cm hög från havet... Dock så hade vi en fantastisk snickare som hjälpte till och gjorde sockellådor som man kunde dra ut och jag kunde gå på dom om jag behövde nå i köket.

Min diagnos (Diastrofisk Dysplasi) innebär dock ingen förbättring, eller ens stabilitet i lederna. Utan man blir sämre. Punkt slut.
Därför har jag nu, bara under 2 år opererat båda min axlar. Bytt ut axelkulan. Just på grund av mitt största problem när man har DD - artros. Jag blir alltså utsliten i leder.
Så att kliva upp och ner på dessa sockellådor på 15 cm tär ju på mina knän och höfter. Och att ha köket som det är på 65 cm och stå och jobba så (eller sitta i min låga innestol) gör också att jag sliter på just axlar och armbågar.

Så min lyckodag var nog (detta låter ju fruktansvärt - men det är sant!!!) när handläggaren för handikappanpassningar gick i pension...... NU hade jag chansen att på alla mina vuxna 25 år kaaanske få en förstående och lyssnande handläggare!

Och när jag skickade in en ansökan om att mitt så pass nya anpassade kök inte var bra, så kom hon och kollade, förstod läget direkt och såg till att göra detta RIKTIGT anpassat efter mig från grunden! För nu hade anpassningsfirman också lyckats hitta en lift som kunde ta ner köket till nästan min höjd - det gick att sänka 12 cm till!!!

      

 Så denna veckan har vi levt i byggdamm och med köket i lådor - men vaaad gör det?? I fredags var köksanpassningen klar och jag kan äntligen stå och skölja min tallrik efter maten utan att lägga tuttarna i vatten som råkat ligga på diskbänkskanten....

Jag kan äntligen känna att jag VILL sätta igång och baka min kladdkaka igen, utan att behöva fråga om hjälp hela tiden eller känna mitt dåliga samvete stöta in direkt för att jag inte klarar att ta hand om allt efteråt...

Jag är såååå tacksam över att jag fått tillbaka lite av min frihet igen!!!

YES!!!

Undra hur många som kan förstå hur länge jag längtat efter att kunna skriva detta inlägg....
Jag är äääääntligen tillbaka!! Jag är inte bara tillbaka på bloggen - utan till "livet"!!! Underbart!
Har nämligen haft ett halvår utav extrem tålamodsprövande, motgångar och stora jobbiga hinder att ta mig över. Jag har nästan känt att jag inte har kraft i min kropp att "komma igen". Har varit helt tom på energi.
Men sen i helgen har jag haft en heeeeeeeeelt annan känsla - wow!!!! Det är nästan magiskt - jag går med ett leende på läpparna hela tiden :) Hade totalt glömt bort att det gick att känna så här... Kan ni fatta...Underbart!

Nu undrar ni väl säkert var det varit som tagit min energi och vad som hänt?
Jag lovar berätta det framöver. Men idag tänker jag inte lägga nån som helst tid på att tänka på det! Idag tänker jag berätta vad som hänt som är bra, och andra roliga saker.


Jag kan ju börja tidsenligt - sist jag skrev var det ju slutet på augusti. Jag har ju redan skrivit om min post som ordförande - det rullar på. Jag har nu haft styrelsemöte och fått känna på det lite mer "normalt". Det kändes helt normalt faktiskt, att sitta på kortändan och bestämma menar jag - det är ju så det går till här hemma ;))) Nä, nu ska jag inte trycka ner mina söta män jag har här hemma... ;)
Men faktum är att jag känner väl att det funkar bra att tala om vad folk ska göra - det måste jag ju göra i mitt dagliga liv för att få hjälp liksom. Och nästa helg är det dags för ännu ett möte. Nu börjar vi ju planera för årets träff i augusti, så det är hela tiden löpande saker att ta tag i. Man måste ju vara ute i god tid för att kunna boka hotell som kan ta emot 170-190 matgäster!

Annars har jag tex lärt känna en ny vän. Hon jobbar som kiropraktor där jag går och får justeringar. En underbar människa! Spontan, gladlynt, kärleksfull, ödmjuk, sprallig, positiv, smått tokig, lätt för att lyssna, empatisk - och jag känner att hon får fram den Ulrika som jag var förr. Det är jag sååå glad för! För ibland kan det ju vara så att man med tiden tappar lite av sig själv. Dagarna rullar på och alla "måsten" är där och står i vägen för ens egen spontanitet, eller bara för det där man egentligen skulle vilja göra men då hoppar över. För det känns bättre om jag gör det jag måste först, innan jag är spontan. Då kan jag klappa mig själv på axeln och säga: "Bra gjort Ulrika, nu skötte du dig idag också"....För vilken nytta? För vem?
Så jag är väldigt glad att jag lärt känna fröken C, för hon gör mig glad!

Sen då....vad har jag mer att skriva... Min Barnbasar rullar på! (Det står om min Barnbasar i tidigare inlägg) Jag har ju numera hjälp, av två eldsjälar i stan som också vill få igång detta med att kunna hjälpa varann. Senaste gångerna har jag ju skänkt pengarna till "Hela Människan´s" projekt "Hjärta för Barn" (i folkmun än så länge "Glömda Barnen"). Det är alltså barn som har det lite tufft hemma pga missbruk/psykisk ohälsa i familjen. Så det har varit givande faktiskt. Jag har ju även varit i barngruppen och pratat. Det gör ju att det känns ännu mer behjärtansvärt att kunna vara med att hjälpa till. Och vi satsar på att ha en ny Basar nu fram i vår igen ;)

Just det - sonen har ju konfirmerat sig!!! Himmel, hur kunde jag glömma det???
Åh....Han var så fiiiiiiin!!!! Och han är så.....vuxen när man ser honom vid såna tillfällen....mmm....jag tycker det går sååå fort! Sen att han fortfarande här hemma är 5-8 år yngre i sättet - vad gör det?!??!!?!!! Jag blir inte ett dugg galen på det ju.... inte alls irriterande....Jag äääääälskar allt vad tonåringar innebär......hrm....
Hur som helst - ena dagen är han underbar, nästa dag blir man galen!
Allt jag kan säga att jag är såååå stolt när jag ser honom gå igenom dessa milstolpar, dessa "mognadspoäng" han plockar under sin väg mot det riktiga vuxenlivet.... Och jag är såååå glad över den goa kontakt vi har och alltid haft. Hoppas det håller i sig, så han känner att när han är 25-30 fortfarande kan komma hem och sitta och berätta hur han har det och vad som hänt i livet. Underbar tanke <3
                                    

Nu önskar jag er en fortsatt bra dag, jag ska ta tag i alla "måsten".....

Puss på er!

Terminator och jag... BFF!

Japp - nu är det bara att mentalt börja förbereda mig för förvandlingen... Det blir ju så att jag blir mer och mer lik Terminator för varje år. Har hittills ett metall-stag/rodd inopererat i min rygg sen min scolios-operation -84. Då hade jag en rejäl s-kurva som ryggrad och för att slippa att revben och bäcken på ena sidan skulle gnaga på varann så blev det en ganska stor och avancerad operation.De (grovt förklarat) krossade/hackade sönder den mest sneda biten av ryggraden, hyvlade tunna skivor av mitt bäcken och lade dessa skivor på de hackade smulorna. Sen tog de en platt metallpinne med hakor/krokar i varje ände och fäste den i varje första hel kota över och under det krossade partiet.
Därefter fick jag ligga - bokstavligt och bildligt - ligga på sjukhus i 5 veckor... Allt för att det krossade partiet skulle stabilisera sig och växa ihop med benskivorna och staget. Det blev stålkorsett och träning i 1år och vissa saker förändrade sig för alltid.

Sen har ju kroppen, sakta men säkert, börjat slitas ut. Det är ren fakta närmande har min diagnos - förslitningarna kommer lika säkert som reklamen på posten...
Lite deppigt ibland, men jag vet ju om det. Det som är deppigt är ju smärtan :( Den tär ju på ens humör och personlighet, och det gillar jag verkligen inte. 
Men jag försöker verkligen göra allt som står i min makt för att leva med dom goda minnena på näthinnan, skrattet så nära så jag kan snubbla över det och kärlek i överflöd - för då vet jag att jag både reder ut smärtan och även kommer så långt som jag vill...

Hur som helst, efter rygg kom jag sen till höfterna. Det knakade när jag gick, höfterna hakade upp sig, typ fastnade i vissa lägen. det började "mola" och påverka både mig och mitt humör. Att få proteser i mina bägge höfter gick snabbt - 2007 & 2009.  Vart det lite deppigt där runt den tiden, för det var många andra saker som hände i livet samtidigt. Så där i samma veva gick jag runt och tänkte lite på hur länge jag kroppsligen skulle orka leva ett drägligt liv. Tyckte det var fasansfullt att jag, som vanligtvis klarat mig på Alvedon och Ipren vid smärta (ni vet - Fröken Duktig och "som alla andra :0 ), hade fått börja gå på morfinplåster för att klara en normal vardag.
Dock så öppnade sig himmelriket när höfterna var gjorda och jag var rehabiliterad!!!
Jag var tillbaka - jag var Ulrika igen :))) Livet lekte och jag kände mig "normal", förutom att jag inte var lika stabil som innan. -"Träningssak" sa jag till mig själv. Så jag kände mig fit for fight igen...

I två år... Sen började "molandet" i höger axel. Höfterna fick jag operera i Linköping, men när jaghörde att axeloperationer på "specialfall" gör man i Jönköping - då jublade jag! Mycket närmare hem!!! Man och son kunde hälsa på en vanlig vardagskväll :))))

Minns också att när jag hade fått tid för operation jag var ute och fikade med en kompis och då satt det en kille från gymnasiet (en skolförälskelse ;) ) vid bordet bredvid. Vi började prata om vad vi gjorde nuförtiden och operationen kom på tal. Hans reaktion var ju lite annorlunda - vilket gjorde mig jätteglad. Inget tycka synd om alls, utan: -"Wow, du blir ju som värsta terminatorn!!!"

Operationen blev av 2012 & gick lite lättare när jag tänkte på mig själv som Terminator. Visst, det var inte lätt att rehabilitera höger axel och bara få var vänsterhänt i 5 veckor - men det gick.

Allt går bara man vill!

Till och med köra permo med vänster gick...även om jag körde över lite fler tår än vanligt...... Hrm!

Denna gång fick jag bara ha himmelriket knappt 1 år - för nu krånglar min vänstra axel i Massor!!!

Har tråkigt nog fruktansvärda smärtor och går på höga doser av smärtstillande. Har nu väntat snart i ett halvår på operationsbesked, varje dag med lite extra molande. Då får man gräva djupt för att ta sig igenom de allra jobbigaste dagar. Och då är det gott att man har underbara vänner, Goa bekanta, släkt och folk som man inte känner men som sänder ett leende ibland - sånt lever jag på och det är mitt bränsle för att gå vidare. Positiva tankar och härliga människor! 

Så tack C! Tänker på dig även denna gång så går allt lite lättare ;) Nu kan jag nästan säga att Terminator och jag är BFF - eller hur??

Va?? JAG??!?! ;)))))))

Den här helgen som gick, dvs en hel vecka efter, började det sjunka in....

Vi är ju väldigt engagerade i "vår" förening FKV, Föreningen för Kortvuxna. Den är riksräckande
och vi har ungefär 350 medlemmar. Jag har varit medlem sen föreningen bildades, ja till och med
när den bara var ett arbetsutskott var jag aktiv. Jag började när jag var 15, för jag kände till en tjej
som var 5 år äldre än mig och hade träffat henne när hon precis hade tagit körkort...
Då kände jag att mina vingar började växa och jag ville göra allt, precis allt som jag visste att jag
kunde och lite till!

Mitt första ungdomsläger när jag var 15 år var jätteläskigt... Tills jag kom dit. Jag hade nämligen
tyckt att jag inte hade nåt med "dom" att göra. Jag var ju inte nåt annorlunda, jag var ju precis som
mina kompisar hemma - bara lite kortare....
Men den känslan jag kände när jag kom fram till lägergården och fick se en hög med ungdomar
som var lika korta/långa som jag - det var ju himmelriket!!!
På den gården var vi normala..... Ingen glodde, vi kunde springa, klättra, göra fåniga lekar och sitta
och prata - utan att hela tiden vara iakttagna. Och vi kunde gå och prata hemlisar med kompisen
man funnit där, och fatta - gå och prata samtidigt som man ser varann i ögonen!!! Det var ju sånt
som vi aldrig hade upplevt...

Sen dess har jag nog knappt aldrig missat en träff. Vi har haft olika slags träffar under åren och
jag har försökt vara med på dem alla.
Eftersom jag träffade min man på en av träffarna och han också är kort, så gjorde det ju saken lätt när

det var dags för träff - han vill ju också åka. Och nu är det ännu lättare när vi har en son som verkligen längtar efter dessa sammankomster. Det är ju samma känsla för honom som för mig när jag klev ur bilen på lägergården när jag var 15....himmelriket!
Sonen är dock lite "bortskämd" eftersom han vuxit upp med detta. Han har mor och far som är korta och han har alltid varit med på dessa träffar. Vi har verkligen visat att detta är något att både kämpa för och att stå för.
Så jag blir dock lite deppig när jag tänker på de runt i Sverige som faktiskt är vuxna och aldrig ens varit med på en enda träff...
Vilken grej dom har missat. Dom kanske har gått genom hela livet och känt sig ensammast i världen...

Under dessa år som aktiv har jag varit med i styrelsen vid olika tillfällen och haft olika poster.
Jag har varit studiesamordnare, suppleant och ordinarie i styrelsen. De senaste åren jag nu suttit
har jag även varit Redaktör tillsammans med en annan tjej och vi har då hållit i och varit ansvariga
för att vår medlemstidning ska komma ut.
Jag älskar ju att skriva och att "knepa och knåpa" så det har varit ett roligt jobb! Samtidigt som det är
en tidspress så klart. Och jag är ganska nojig och ser sånt som säkert andra inte ser, men jag vill att det skavara en finish som känns "lyxig" och vill ju att medlemmarna ska känna det också...
Så det blir konstigt att lämna ifrån mig det nu. Men man ska ju sluta när man är på topp!

Jag har nämligen fått andra uppgifter i styrelsen nu - som förmodligen kommer ta med tid och behöver

min tid lite mer......
Jag är numera Fru Ordförande!!!! (#hrm# japp...man klättrar på stegen...#host,host#)

Jag har under alla mina knappt 30 år som medlem haft förmånen att ha en väldigt bra och ofta nära kontakt med de olika sittande ordförandena. Känt ett speciellt band till de alla 4 stycken. För jag insåg nu att sen 1985/86 när Fkv bildades har vi bara haft 4 stycken ordförande... De 2 första satt väldigt långa perioder, vilket var toppen för de skötte jobbet med bravur!!!

Jag för min del lär nog vara nöjd efter min 3-årsperiod. Sen ska man väl aldrig säga nåt förrän man står där. Det är ju ett överlämnande som ska göras, och vissa människor som brinner lite extra än andra....det är ju en sån som ska hittas under mina tre år på posten. 

De 2 som haft posten senast har varit kvinnor. Och nu när jag blir 3:e kvinnan på rad så kan jag nog se att en man borde vara på plats som näste kandidat :) 

Men nu ska jag inte hålla på att se 3 år framåt. Nu är nu och jag ska verkligen göra detta så bra och engagerande jag bara kan! Det är nästan som en ny era startar för mig.... Huuuääää!!!!!!!!!!!!! 

En sak som jag både själv förstått och även fått tillsagt till mig är att jag ska delegera och att peka med hela handen - jag tänker nämligen jobba hårt men inte jobba slut på mig själv... Styrelsen ska samarbeta och alla ska göra lika mycket. Det är mitt löfte till mig själv!

Önska mig lycka till - det känns både hisnande och roligt! Men denna vecka har jag bara flummat
runt... Fattade nog det inte förrän idag, som sagt... Ordförande???!!!??!!!
HJÄLP!!!!!

 

Jag Gästbloggar!!!

Hej där!

Idag får du klicka på bilden här under och läsa mitt inlägg.....

Jo - jag gästbloggar nämligen idag :D :D :D

Känner mig som en mallig unge första skoldan!!!
Har nämligen läst "Äppelblommans" blogg länge och tyckt att hon är döhäftig och verkligen imponerats av hennes mängd bloggbesökare. Och inte minst hennes öppenhet och spontana och glada sätt!

Så därför är jag lite mallig idag - JAG gästbloggar hos Äppelblomman..... Jo, just det - JAG!!!

Mänskligheten och Karma

Jag tror på mänskligheten och på Karma eller "skicka-vidare"-effekten om man så vill...

 I förrgår var vi på ett fyndoutlet här i Falkenberg. Framme vid kassorna så var det 2 kvinnor i 20-årsåldern som skulle betala samtidigt som mig, men i kassan bredvid mig. Först gjorde jag som alla andra - drog en förhastad slutsats...för det första jag såg var att ena tjejen höll i en stor och rejäl docka i famnen. Med napp och allt. Och inga barn var i närheten. Så jag tänkte direkt - "och vad är det här för en "utböling"...det är så mycket konstiga saker folk fastnar för och konstiga sätt folk lever på så inget skulle nog förvåna mig.... Sen började jag tänka möhippa.....

Men när jag sen såg att även tjej nr 2 hade en liknande stor docka med napp så insåg jag vad det handlade om. Ett äventyr på egen hand från ett gruppboende, två kompisar som gör en liten shoppingtur, en eftermiddag för att pröva sina vingar... 

Första tjejen betalade sitt efter lite letande efter pengarna i alla plånbokens fack. När hon till slut hittade dom pratade hon högt så alla skulle veta att hon faktiskt hade pengar. Jag såg hur hon darrade när hon väl fick kvittot. 

Sen var det dags för tjej nr 2. Kön hade ringlat sig lång bakom henne och Kassörskan sa: "180kr"

"Jag har detta." sa tjej nr 2 och visade pengarna. Kassörskan började prata summor och

vad det kostade och kronor hit och dit. Denna tjej var "lite mer" förståndshandikappad än första tjejen och jag såg hur hon med lätt panik tittade på sin kompis för att få hjälp. Kompisen, som fortfarande pratade lika högt, sa: "hur mycket har du med dig då??"

"120"

"Då får du ta bort nåt!!"
Direkt måste jag ge den unga kassörskan en eloge. För trots kön, tjejens oförstånd och velighet, så höll hon god min hela tiden och var väldigt lugn och pedagogisk. Men tyvärr inte riktigt på det sätt  som behövdes...
Jag menar inte att jag är expert, men jag har under min uppväxt och även under senare år fått god kunskap om förståndshandikapp och andra psykiska handikapp tack vare att min mor arbetat med/inom omsorgen. Sedan jag var runt 13 har hon jobbat som/på elevassistent/särskola/gruppboende/korttidsboende m.m. Därför vet jag bland annat att många har ingen pengauppfattning. 5 kr är pengar, 2 miljoner kr är också pengar, för många med förståndshandikapp finns det dock ingen skillnad. Pengar som pengar. Därför när kassörskan började tala om vad varje vara kostade så blev det ju smått panik för henne - vad vill dom att jag ska göra???!?!!! Hon hade behövt  typ 2 val - "om du tar bort dessa två eller de där två sakerna så räcker dina pengar."
När jag hade betalat mitt kände jag att det nästintill var dödläge i kassan mitt över så jag tog upp min 50-lapp som jag visste att jag hade i kontanter och frågade för säkerhet skull: "Vad fattas?"
Kassörskan svarade mycket riktigt att det saknades 60 kr. Sen knackade jag till tjej nr 2 på

axeln och räckte fram 50-lappen. Jag fick inget tack, men jag fick en smått panikslagen blick som i överlämnandets stund ändrades till ett lugn, det räckte för mig. Hon darrade lite, saliven hade samlats i mungipan och jag kände bara av hennes närhet att hon bara ville därifrån. Så greppet om sedeln var resolut - nu visste hon att det skulle lösa sig!
Direkt efter sa kassörskan:"om du tar bort godispengarna där så kan du handla resten, för dom kostar 10 kr." Sen betalade hon och situationen var över.
Jag var inte ute efter ett tack, jag var inte ut efter en klapp på axeln eller att få höra "vad snällt av dig, bra gjort". Jag ville hjälpa en tjej ur en jobbig, obekväm och ganska trist situation. Vilket jag hoppas att nån gör för mig nån gång om jag hamnar i ett jobbigt läge. Hjälper mig utan att räkna med nånting tillbaka, utan bara hjälper för den goda sakens skull.

Så det enda jag gjorde i förrgår var att jag satte in lite på mitt Karma-konto.....