Spontana pussar eller utskällningar....

Jag har alltid hävdat att "längden inte har nån betydelse". Och det står jag fast vid fortfarande.
Men det som kan vara ett problem just i längdfrågan kan vara mitt humör och min spontanitet...
Jag är mycket av en "känslomänniska", en människa som gillar att vara nära och fysisk - alltså ta på folk när jag pratar med dom och gör saker spontant och ibland utan att tänka.
Då är min längd GANSKA mycket ett problem....

Som tex när jag bodde i lägenhet i Pelikanen i mina yngre 20 så blev min bil en gång påbackad  av en man som inte kollade bakåt överhuvudtaget. Jag svänger klart min bakåtsväng, vevar ner rutan och börjar gapa! Ut hoppar ju givetvis denna man - som jag "känner" lite genom att han är pappa till min systers klasskamrat. Han gör som alla andra - pratar "men lilla gumman-språk" med mig. Det gör ju att jag tänder till ännu mer och jag parkerar bilen och hoppar ut...... Skulle jag inte gjort! Skulle ju givetvis behållit min värdighet och haft någon slags "ögonkontakt" med mannen. Nej, nu när jag hoppade ut så fick jag ögonkontakt med en heeeelt annan nivå av honom (!!!!!) och han hade istället ännu mer övertag... Då hände det som inte fick hända - han klappade mig på huvudet!

Där och då önskade jag att jag kunde knäppa med fingrarna och blir lång på två röda sekunder och sen skulle jag klippt till honom med en rak höger!!!!!

Sen är det ju i andra lägen när man är glad - för jag är faktiskt det också :)
Om man sitter och pratar med någon och pratar om något bra, roligt eller kanske känslosamt - då skulle jag ofta vilja klappa personen på armen tex...det finns ju inte, det funkar ju inte för mig. Jag måste ju då istället "prata" fram mina känslor...

Ett annat läge är ju när man står och ska säga hej eller hejdå till nån. Eller det kan ju vara när som egentligen. Om man skulle vilja ge en person en kram eller puss på kinden - huuuuuuur kul är det???? Ska jag behöva tala om att "böj dig ner här lite". Hur spontant blir det då??? Eller om jag öppnar armarna för att visa att jag vill ge en kram och den andra inte fattar? Eller vill bli kramad?? Ska jag då låtsas stretcha armarna eller????
Det är verkligen tur att jag inte behöver vara ute och "ragga"
;-)

Ja,, det är lite jobbigt när min spontanitet och mitt humör inte spelar samma liga som mitt kroppsliga jag.

Men jag klagar inte - jag har som tur var inga problem att skälla i underläge :)
Och kramar får jag många ändå och vill jag absolut ha en kram brukar jag inte vara sen att säga det!!!

Ha en go påsk alla fina - och en stoooor puss till er alla!