Mitt liv - ett väntrum...

Sitter och tänker på att mitt liv är som ett enda stort väntrum just nu. Jag väntar på operation, jag väntar ständigt och dagligen när jag behöver hjälp av personer runt omkring mig och jag väntar på att få LSS personlig assistans.
Ja faktiskt, jag har lämnat in ansökan om att få personlig assistent... Jag trodde nästan aldrig att den här dagen skulle komma, har alltid varit ganska emot att ha någon med mig som en svans och som ska vara min skugga, någon som jag alltid måste ta ansvar för.
Med att ta ansvar menar jag att det är faktiskt mitt liv den personen jobbar med, så jag har ju ett ansvar för att den personen känner sig tillfreds under sin arbetstid.

Kommer jag till exempel till ett ställe där jag ska träffa mina vänner så känner jag ett ansvar, för att

jag vill inte ha med den här personen vid just det bordet när jag umgås med mina vänner, men jag vill inte heller att den här personen ska känna sig utanför "på fel sätt"... För jag inte ute efter en ny kompis för har jag tillräckligt många. Jag vill känna mig självständig och fri fastän att jag har assistent. Och hur löser man det???

Och givetvis är en väntetid på att bli utredd om jag ens är berättigad att få personlig assistent. Så även där blir det Lång väntan innan någonting kan hända....

Operationen kan jag inte nämna någonting om - mer än att jag väntar... Jo, jag har varit på operationskordinatorn 2 gånger sen påsk och ingenting har hänt. Jag är ju patient till en såååå upptagen specialist, och han ska ju göra operationen med en annan såååååå upptagen specialist. Så det är ju sååååå oerhört svårt att få ihop dessa sååååååå upptagna specialisternas schema.... Så jag väntar....

När det gäller att jag ständigt och dagligen väntar menar jag, att så fort jag ber någon om hjälp så måste jag ju givetvis ta hänsyn till vad den personen gör just då. Dvs håller de på med någonting så måste jag hela tiden vänta en liten/längre stund innan jag får hjälp så jag sitter av väldigt lång tid under mina dagar... Ganska frustrerande om det bara är en liten petitess som jag behöver hjälp med, till exempel ta upp något från golvet eller ta ner nåt från en hylla.
Det tar sån tid och det tar så mycket energi att alltid vara beroende av någon annan. Frustration är som sagt var ett annat ord som passar in på de känslor jag känner.

Sedan blir det Låååång väntan och frustration när jag går här hemma de dagar jag inte jobbar och ser allting som jag skulle vilja ändra på, flytta eller fixa till - ja, allting som jag skulle vilja göra men som jag inte kan utföra själv. Då måste jag ju vänta på att antingen Peter kommer hem eller att mamma eller någon annan lång
person kommer hit och kan utföra dessa önskemål från mig, det blir också en lång väntan och frustration...

GGAAAHHH!!!!!!!              


Men sen andas jag djupt, tänker efter hur tacksam jag ändå kan vara över allt jag kan, över allt jag får, över all hjälp jag har och även över mitt liv och sen blir jag lugn igen.....några veckor ;)

Puss på er!!!