Hur dyker vännerna upp egentligen...

Det är konstigt det här med vänner egentligen. Man säger alltid att det är så svårt att få vänner när man är äldre. Men ändå dyker dom upp och finns där helt plötsligt. Givetvis var det mycket lättare när man var yngre – då kunde man kliva i en sandlåda och fråga om man fick låna en spade sen hade man en kompis. Men nuförtiden är ju vänskapen en annan sort. Nu vill man ju ha vänner man kan lita på i alla lägen, inte nån man kan leka med då och då. Visst – det är också kul att ha ”kompisar” som man kan träffa och hänga lite med ibland. Men jag är väldigt beroende av Vänner… Just såna man kan känna att man kan vara sig själv, helt sig själv, och ändå veta att vännen är kvar även imorgon.

Vänskap kan växa fram. Man kan lära känna folk sakta men säkert och sen märker man att man dras till samma person i dessa olika grupper man träffas i. Till slut känner man väl att man är vänner mer än bara bekanta/kompisar. 
Man kan ha vänner sen barndomen – de vännerna brukar vara såna som alltid finns där vad som än händer. Dom är också ofta såna man kanske inte träffar så ofta, men när man dock ses så tar man upp samtalet som om man sågs igår. Underbart!

Har inte frågat min söta vän om bilden, men vi är ju vänner!!! ;)  

Jag har en riktig barndomsvän. Vi är precis så där – vi kanske ses några gång om året på stan, sen kanske vi träffas över en fika sådär vartannat år. Ändå går vi in på djupet direkt, vi vet ju ändå var vi har varann! Henne vet jag att om jag var i kris så skulle jag kunna ringa henne mitt i natten, känns skönt… Hoppas hon tänker detsamma om mig…
Sen har jag några stycken vänner från skoltiden. Vi hörs inte heller massor men finns ändå där för varann – vi har ju också vuxit upp ihop, vet hur vi fungerar och vet vad vi mår bra av. Har haft roliga upplevelser ihop, varit förälskade samtidigt – lika fnissiga och fåniga, gått igenom tonåren ihop och ändå inte vuxit ifrån varann. Som är ganska vanligt under just de åren man mognar.

Om jag vill ha några råd, eller om jag funderar på något djupare, då ringer jag oftast någon som känner mig sen förr. För då kan jag få en rak kommentar som tex; ”men hallå, det där är ju inte du!” Man kan ju ha förvirrat sig bort i alla grubblerier, ha svårt att hitta vad man ”egentligen” känner. Då är dom ”gamla” vännerna bra.

Men sen vill man ju träffa nya vänner – hitta några som man blir nyfiken på, någon som kan lära en nåt nytt om livet, eller vem vet  - nåt nytt om mig själv…
Hur hittar man dom då? Tja, i vuxen ålder är det svårt – jag tycker det har varit jättesvårt ska jag erkänna. Jag vill jättegärna ha vänner som funkar med hela familjen. En vänfamilj alltså! Ännu svårare… Barnen ska helst vara i samma ålder, männen ska ha nåt att prata om och ja, livsstilen ska vara ungefär densamma för att man ska funka ihop många personer i grupp.

Jag tycker ju jobbet är ett perfekt ställe att träffa vänner. Några av mina vänner jag har kommer just från ”arbetsmiljön”. När jag flyttade upp till Södertälje och flyttade ihop med min då blivande man, då hade jag ju jobb och satte all förhoppning till det för att skaffa vänner. Men icke… Det är så svårt att bli ”insläppt” i vuxnas ”färdiga” liv. Många anser att dom inte ”har tid” att börja nåt nytt. Men nya vänner är väl bara en tillgång? Eller? Visst är man trött efter jobbet och hela arbetsveckan eller vad det kan vara, men om man ska orka måste man ju fylla på med energi. DET tycker jag att vänner gör!
Hur som helst, min flytt till Södertälje blev lite jobbig just på vän-biten. Jag har sånt behov av att träffa goa vänner och sitta och prata/blurra/skratta så jag blev nedstämd… men jag bestämde mig för att prova nya vägar och började en keramikkurs. Hujedamej! Jag och min konstnärliga sida är inte vänner… men jag måste ju prova nånstans – för att börja nån pluggkurs var inte på tal!
Jag började dock den där kursen, åstadkom några gräääääsliga konstverk och vann världens bästa vän! Vi kände genom rummet varje kurs-tillfälle att det var något speciellt mellan oss :)
Det är ju faktiskt nästan som en förälskelse… Man känner nån form av magi… Vi har verkligen funnit varandra, delat massor genom våra ”gifta-sig-skaffa-barn”-perioden. Det är en vän jag kommer ha kvar genom alla äventyr i mitt liv.

Sen har vi ju de där andra tillfällen man kan skaffa vänner – mammagrupper, föreningar och andra sociala sammanhang. Jag har flera vänner genom både föreningen som jag är med i (Föreningen för Kortvuxna) och 3 olika mammagäng jag fått äran att delta i.

 Sen kan man ju faktiskt finna vänner för livet genom tillfälligheter… Jag har precis nyligen fått en mycket god vän – genom att jag fått anpassat här hemma! Hade fått besked att det skulle komma två män (gubbar?) och jobba här i ca 5-8 veckor, men när det var dags hade det ändrats och det dök upp en kille som var 10 år yngre än mig och det ”klickade” direkt. Kändes som om jag kände honom redan J Eftersom jag inte jobbar varje dag utan faktiskt är hemma mycket så blev det också en hel del prat. Det blev 8-9 veckors anpassningstid och det visade sig att vi har mycket gemensamt och även en del historia gemensamt. Bara det att han bor i det enda hus vi gick och drömde om när vi ville flytta till Värnamo säger väl en del…
Och när man känner att det ”klickar” med någon är det ju underbart, men man är ju aldrig helt säker på att den andra personen känner likadant – förrän personen faktiskt säger det rakt ut…. ”Jag är rätt säkert på att jag fick en vän för resten av livet” Kan man få ett bättre betyg???  

Jag är såååå tacksam över alla vänner jag har i mitt liv! Jag tror att man har vänner för att lära sig om livet och andras människoöden – just för att vara tacksam och ödmjuk över vad man själv faktiskt har. Så sänd nu en tacksam tanke till dina vänner du har!