Hur ska jag lyckas då?

Har en kompis som en gång skrev till mig att jag ska försöka att inte hela tiden utgå från mitt handikapp när jag "analyserar/skriver/tänker". Nä, tänkte jag då, det är ju kanske för lätt att alltid göra det och då kanske jag blir alldeles för inskräkt och nischad... Nu ska jag leva som den "normala" människa/kvinna jag faktiskt både är, känner mig och vill vara! För väldigt många - de flesta - säger ju nästan alltid att dom glömmer min längd och mitt handikapp när man lärt känna varann, eller bara när vi suttit och pratat ett tag. Och det är ju som jag skrivit förut - tom jag själv kan glömma bort det, för en kort stund eller så...
Men bara för en kort kort stund...... för hur ska jag lyckas vara en vanlig "normal" människa/kvinna när jag ständigt blir påmind om min längd, mitt handikapp och mitt annorlundaskap av alla andra? På både gott och ont...

Vi kan ta en helt vanlig midsommarafton 2013, som jag och min familj spenderade på Liseberg.  

För nån vecka sen bestämde vi oss för att åka till Göteborg under midsommarafton och även spendera natten på hotell. Så jag bokade in oss på Gothia Hotell, mittemot Liseberg. Allt för närheten. När vi kom dit så skulle vi se vart vi fick stå, med vårt handikappkort som vi har i bilen. Jo, vi fick betala 175:- för parkeringsavgift och sen kunde vi stå precis utanför hotellentén i en GuestService-ruta hela dygnet. Perfekt!
Sen checkade vi in, kollade in rummet lite. Sen var det Liseberg nästa!
När vi kom till entrékiosken säger damen i luckan: "Ni ska ju egentligen gå till Gästservice för att få era biljetter." Jaha, förstod väl inte egentligen varför, mer än att jag anade att reglerna var lite ändrade - förut har ju den som är med mig gått in gratis som min ledsagare men det har dom löst i kassorna...
Nu när vi kom ner till Gästservice sa jag som det var - jag vet inte vad vi gör här, men vi skulle visst hit... 

"Jo, men det är ju för att få gratis entré! Och för att den som är med dig ska få ledsagarband." Ok.... Så min man fick fylla i namn och hur många band vi skulle ha - så visst, sonen fick ett också! Sen öppnade killen en grind och vips så var vi inne på Liseberg....utan att betalat ett öre.... Men vi vågade inte tro på detta så vi köpte ett Lisebergshäfte för far och son ville åka själva också.

Vi är inte några "vrålåkare", det är ingen som är så jätteförtjust i sån fart i familjen. Men ändå kunde jag inte sluta kolla efter skyltarna  - nästan alla åkattraktioner är ju numera längdgräns på 140 cm. Eller under 140 med målsman...
Sen skulle sonen åka den grej han tycker är ok och smått rolig - så pappa följde med... Ut kommer dom och säger: " Vi hade ju ledsagarband och då sa dom att vi fick åka gratis!"..... Eh??

Sen när sonen skulle på toa så kom vi till en toa - där strömmar folk in och ut och vart kunde jag gå då? Jo, handikapptoa där man får in permon var en bit därifrån....

När det var dags för lunch så skulle vi äta på Järnvägsstationen inne på Liseberg. "Vi har små kupéer som man kan sitta i, kan du komma ut din stol?" När jag svarade att jag helst sitter kvar så blev vi hänvisade långt in i lokalen istället till ett vanligt bord....

Sen hade vi bestämt att vi skulle åka den attraktionen vi såg från vårt hotellrum - Lisebergshjulet. Men medans son och make kunde ta rulltrappa upp till hjulet så fick jag åka hela vägen ända tillbaka till ingången, åka gångvägen upp i snirkliga banor upp för berget. Till slut nådde jag upp och hittade dom igen. 

När vi kommer fram står det en skylt - "Rullstolar, kontakta personalen" .

Vi blir hänvisade till att stå vid utgången att vänta tills dom fått ner en av de 2 anpassade korgarna som jag kunde åka in med permon i.
Där medans vi står och väntar så kommer väl ändå höjdpunkten under dagen. Jag står i mitten mellan in- och utgångsköerna. Min man och son står på ytterkanten av utgången och kön med folk som ska gå in i attraktionen går sakta framåt. Efter en stund kommer en familj där en liten flicka på runt 7 år i höjd med min man och son (hon har uppenbarligen inte sett mig). Då hör jag henne upphetsat säga: "Å, mamma kolla dom där, kolla dvärgarna, mamma, mamma, ta ett kort med mig och dom där dvärgarna!!!!!"
Då kände jag att det var nog..... Kunde inte vara tyst.... "Nej, det ska du inte. Nej, man tar INTE kort med någon man inte känner. Och sen förresten - det heter inte dvärg, det heter Kortväxt"
Varpå mamman tittar på dottern och säger lite smått besvärat: "Men, va bra! Då vet du ju det!!" Och sen inte en blick upp mot mig..... 

Så säg mig - hur faen ska jag lyckas leva som den "normala" människa/kvinna jag faktiskt är och känner mig???

Behöver jag säga att vi även åkte Lisebergshjulet gratis........ ;)

Är detta vanligt?

Jag vet inte om detta är något som är vanligt just här i Värnamo, eller om det är nåt som bara jag råkar ut för eller om det kanske är vi svenskar som gör så.... Eller alla människor i hela världen, vem vet....
Hur som helst så tycker jag det är otrevligt och ganska respektlöst. Ja, jag ska berätta...

När jag är ute på stan är det väldigt vanligt att jag stannar och pratar med många. Det är ju så när man sticker ut lite - "alla känner apan" ni vet...
Många av mina vänner tycker jag hejar på varenda kotte som går förbi. Och det kanske är så att jag hejar på väldigt många, men det är många som också "tycker" dom känner mig och jag knappt vet vem dom är. Men jag hejar ändå! Det tycker jag är hyfs. Och jag vill inte bli känd för att vara snorkig - det är inte "jag"...
Hur som helst - när jag står och pratar med någon, oavsett vem, och det kommer någon annan som jag känner så är jag ju redan upptagen och säger ifall jag ser och kan bara "Hej" och vänder mig mot den jag pratar med igen.
Det är då det händer! Den som då är "ny" kommer fram till mig, kramar om eller börjar prata med mig som om jag är helt själv - som om mitt redan pågående samtalssällskap inte finns.....

Hur gör jag i det läget??? Jag står ju där och är mitt uppe i något och det är ju inte JAG som valt att avbryta/avsluta det andra samtalet. Men det är ofta jag inte får fram, genom ögon eller sätt att bli, att det inte passar sig att börja ett samtal med den "nya". Så det slutar med att den "nya" pratar på och den "gamla" drar sig tillbaka och till slut bara säger "Hej då" och går... Jag vill ju inte vara otrevlig, jag vill bara få personen att fatta att det är bara läge för ett vanligt "hej", vi kanske kan prata en annan gång....

Neeeej!! Jag vill inte fortsätta ha det så här!! Tänk om det är så att det samtalet jag hade från början var väldigt viktigt för mig... Vad gör jag????

Detta är INTE något nytt som uppkommit - det har alltid varit så här. Nu har det dock hänt flera gånger på sista tiden och det stör mig nåt fruktansvärt!!! Jag känner ju mig som "the Bad Guy" när jag pratar med "nya" personen och det "gamla" samtalssällskapet bara drar sig bakåt och sen går och säger hejdå...

Hjälp - jag vill inte...

Jag pallar - gör du?

Tänkte köra lite göteborgshumor i rubriken.... Moahahaha....!!!

Det blir inte mycket snack i detta inlägg - vill mest visa er läsare var som är nåt av det viktigaste i mitt liv... Och jag nöjer mig inte med en enda!

Denna blåa hemslöjdade saken står som fotpall till den som behöver under matbordet...

Liten trappstegsvariant. Väldigt lätt och bra att ha överallt, mest i köket dock...

Denna bild visar ju Både dusch- (längst bort i  bild) och toapallarna...
Undra om  Ikea vet vad dom tjänar på oss - bara på  mängden pallar?!?

Som jag sa - Ikea borde ge oss rabatt/procent av vinsten!
Detta är då vid handfatet - har ju ganska ont i benen och måste sitta öööööverallt...

För att ta mig upp i vår säng....
Ikea för faan!!!!

En hemmasnickrad pall av min söta morfar - för att se över balkongkanten...
Och längre in står en högre, om jag vill se ännu mer över kanten :))) 

Här är för att ta mig upp på min söta lilla dagisstol vid matbordet
(som sonen kallar min vitmålade tripptrapp jag sitter på.... Ja, jag är 43 år!!! )

Reservpallshörnet!!! 

Ha en underbar vecka vänner!