Terminator och jag... BFF!

Japp - nu är det bara att mentalt börja förbereda mig för förvandlingen... Det blir ju så att jag blir mer och mer lik Terminator för varje år. Har hittills ett metall-stag/rodd inopererat i min rygg sen min scolios-operation -84. Då hade jag en rejäl s-kurva som ryggrad och för att slippa att revben och bäcken på ena sidan skulle gnaga på varann så blev det en ganska stor och avancerad operation.De (grovt förklarat) krossade/hackade sönder den mest sneda biten av ryggraden, hyvlade tunna skivor av mitt bäcken och lade dessa skivor på de hackade smulorna. Sen tog de en platt metallpinne med hakor/krokar i varje ände och fäste den i varje första hel kota över och under det krossade partiet.
Därefter fick jag ligga - bokstavligt och bildligt - ligga på sjukhus i 5 veckor... Allt för att det krossade partiet skulle stabilisera sig och växa ihop med benskivorna och staget. Det blev stålkorsett och träning i 1år och vissa saker förändrade sig för alltid.

Sen har ju kroppen, sakta men säkert, börjat slitas ut. Det är ren fakta närmande har min diagnos - förslitningarna kommer lika säkert som reklamen på posten...
Lite deppigt ibland, men jag vet ju om det. Det som är deppigt är ju smärtan :( Den tär ju på ens humör och personlighet, och det gillar jag verkligen inte. 
Men jag försöker verkligen göra allt som står i min makt för att leva med dom goda minnena på näthinnan, skrattet så nära så jag kan snubbla över det och kärlek i överflöd - för då vet jag att jag både reder ut smärtan och även kommer så långt som jag vill...

Hur som helst, efter rygg kom jag sen till höfterna. Det knakade när jag gick, höfterna hakade upp sig, typ fastnade i vissa lägen. det började "mola" och påverka både mig och mitt humör. Att få proteser i mina bägge höfter gick snabbt - 2007 & 2009.  Vart det lite deppigt där runt den tiden, för det var många andra saker som hände i livet samtidigt. Så där i samma veva gick jag runt och tänkte lite på hur länge jag kroppsligen skulle orka leva ett drägligt liv. Tyckte det var fasansfullt att jag, som vanligtvis klarat mig på Alvedon och Ipren vid smärta (ni vet - Fröken Duktig och "som alla andra :0 ), hade fått börja gå på morfinplåster för att klara en normal vardag.
Dock så öppnade sig himmelriket när höfterna var gjorda och jag var rehabiliterad!!!
Jag var tillbaka - jag var Ulrika igen :))) Livet lekte och jag kände mig "normal", förutom att jag inte var lika stabil som innan. -"Träningssak" sa jag till mig själv. Så jag kände mig fit for fight igen...

I två år... Sen började "molandet" i höger axel. Höfterna fick jag operera i Linköping, men när jaghörde att axeloperationer på "specialfall" gör man i Jönköping - då jublade jag! Mycket närmare hem!!! Man och son kunde hälsa på en vanlig vardagskväll :))))

Minns också att när jag hade fått tid för operation jag var ute och fikade med en kompis och då satt det en kille från gymnasiet (en skolförälskelse ;) ) vid bordet bredvid. Vi började prata om vad vi gjorde nuförtiden och operationen kom på tal. Hans reaktion var ju lite annorlunda - vilket gjorde mig jätteglad. Inget tycka synd om alls, utan: -"Wow, du blir ju som värsta terminatorn!!!"

Operationen blev av 2012 & gick lite lättare när jag tänkte på mig själv som Terminator. Visst, det var inte lätt att rehabilitera höger axel och bara få var vänsterhänt i 5 veckor - men det gick.

Allt går bara man vill!

Till och med köra permo med vänster gick...även om jag körde över lite fler tår än vanligt...... Hrm!

Denna gång fick jag bara ha himmelriket knappt 1 år - för nu krånglar min vänstra axel i Massor!!!

Har tråkigt nog fruktansvärda smärtor och går på höga doser av smärtstillande. Har nu väntat snart i ett halvår på operationsbesked, varje dag med lite extra molande. Då får man gräva djupt för att ta sig igenom de allra jobbigaste dagar. Och då är det gott att man har underbara vänner, Goa bekanta, släkt och folk som man inte känner men som sänder ett leende ibland - sånt lever jag på och det är mitt bränsle för att gå vidare. Positiva tankar och härliga människor! 

Så tack C! Tänker på dig även denna gång så går allt lite lättare ;) Nu kan jag nästan säga att Terminator och jag är BFF - eller hur??

Va?? JAG??!?! ;)))))))

Den här helgen som gick, dvs en hel vecka efter, började det sjunka in....

Vi är ju väldigt engagerade i "vår" förening FKV, Föreningen för Kortvuxna. Den är riksräckande
och vi har ungefär 350 medlemmar. Jag har varit medlem sen föreningen bildades, ja till och med
när den bara var ett arbetsutskott var jag aktiv. Jag började när jag var 15, för jag kände till en tjej
som var 5 år äldre än mig och hade träffat henne när hon precis hade tagit körkort...
Då kände jag att mina vingar började växa och jag ville göra allt, precis allt som jag visste att jag
kunde och lite till!

Mitt första ungdomsläger när jag var 15 år var jätteläskigt... Tills jag kom dit. Jag hade nämligen
tyckt att jag inte hade nåt med "dom" att göra. Jag var ju inte nåt annorlunda, jag var ju precis som
mina kompisar hemma - bara lite kortare....
Men den känslan jag kände när jag kom fram till lägergården och fick se en hög med ungdomar
som var lika korta/långa som jag - det var ju himmelriket!!!
På den gården var vi normala..... Ingen glodde, vi kunde springa, klättra, göra fåniga lekar och sitta
och prata - utan att hela tiden vara iakttagna. Och vi kunde gå och prata hemlisar med kompisen
man funnit där, och fatta - gå och prata samtidigt som man ser varann i ögonen!!! Det var ju sånt
som vi aldrig hade upplevt...

Sen dess har jag nog knappt aldrig missat en träff. Vi har haft olika slags träffar under åren och
jag har försökt vara med på dem alla.
Eftersom jag träffade min man på en av träffarna och han också är kort, så gjorde det ju saken lätt när

det var dags för träff - han vill ju också åka. Och nu är det ännu lättare när vi har en son som verkligen längtar efter dessa sammankomster. Det är ju samma känsla för honom som för mig när jag klev ur bilen på lägergården när jag var 15....himmelriket!
Sonen är dock lite "bortskämd" eftersom han vuxit upp med detta. Han har mor och far som är korta och han har alltid varit med på dessa träffar. Vi har verkligen visat att detta är något att både kämpa för och att stå för.
Så jag blir dock lite deppig när jag tänker på de runt i Sverige som faktiskt är vuxna och aldrig ens varit med på en enda träff...
Vilken grej dom har missat. Dom kanske har gått genom hela livet och känt sig ensammast i världen...

Under dessa år som aktiv har jag varit med i styrelsen vid olika tillfällen och haft olika poster.
Jag har varit studiesamordnare, suppleant och ordinarie i styrelsen. De senaste åren jag nu suttit
har jag även varit Redaktör tillsammans med en annan tjej och vi har då hållit i och varit ansvariga
för att vår medlemstidning ska komma ut.
Jag älskar ju att skriva och att "knepa och knåpa" så det har varit ett roligt jobb! Samtidigt som det är
en tidspress så klart. Och jag är ganska nojig och ser sånt som säkert andra inte ser, men jag vill att det skavara en finish som känns "lyxig" och vill ju att medlemmarna ska känna det också...
Så det blir konstigt att lämna ifrån mig det nu. Men man ska ju sluta när man är på topp!

Jag har nämligen fått andra uppgifter i styrelsen nu - som förmodligen kommer ta med tid och behöver

min tid lite mer......
Jag är numera Fru Ordförande!!!! (#hrm# japp...man klättrar på stegen...#host,host#)

Jag har under alla mina knappt 30 år som medlem haft förmånen att ha en väldigt bra och ofta nära kontakt med de olika sittande ordförandena. Känt ett speciellt band till de alla 4 stycken. För jag insåg nu att sen 1985/86 när Fkv bildades har vi bara haft 4 stycken ordförande... De 2 första satt väldigt långa perioder, vilket var toppen för de skötte jobbet med bravur!!!

Jag för min del lär nog vara nöjd efter min 3-årsperiod. Sen ska man väl aldrig säga nåt förrän man står där. Det är ju ett överlämnande som ska göras, och vissa människor som brinner lite extra än andra....det är ju en sån som ska hittas under mina tre år på posten. 

De 2 som haft posten senast har varit kvinnor. Och nu när jag blir 3:e kvinnan på rad så kan jag nog se att en man borde vara på plats som näste kandidat :) 

Men nu ska jag inte hålla på att se 3 år framåt. Nu är nu och jag ska verkligen göra detta så bra och engagerande jag bara kan! Det är nästan som en ny era startar för mig.... Huuuääää!!!!!!!!!!!!! 

En sak som jag både själv förstått och även fått tillsagt till mig är att jag ska delegera och att peka med hela handen - jag tänker nämligen jobba hårt men inte jobba slut på mig själv... Styrelsen ska samarbeta och alla ska göra lika mycket. Det är mitt löfte till mig själv!

Önska mig lycka till - det känns både hisnande och roligt! Men denna vecka har jag bara flummat
runt... Fattade nog det inte förrän idag, som sagt... Ordförande???!!!??!!!
HJÄLP!!!!!