Monster - och ganska "privat".....

Vet ni vad jag gör just nu????
Sitter inlåst instängd i vårt gästrum/kontor, söker & klickar helt förutsättningslöst på nätet, spelar hög musik, moffar i mig Ben&Jerry-glass....och bara frustar - över mig själv.... Blir nästan rädd för mig själv!!

Har verkligen inte känt igen mig sista veckan. Varit helt okontrollerbar - ena dagen glad och sprudlande, nästa helt lynnig och tonårsaktig och nästan letat efter nåt att skrika för...
Vet att jag skrev om detta för nån dag sen, men det var längesen jag kände så här. FRUKTANSVÄRT sötsug, en uppkäftig j-la tonårsb-ch som sitter på axeln (säkerligen med hornen och eldgaffeln i högsta hugg också)  och hejar på när jag sätter igång och fräser... Blir arg på sånt jag aldrig brytt mig om förut. Hittar på löjliga anledningar för att jag ska komma ut - så jag kan handla godis...!!!
Gnäller på allt som rör sig här hemma och sen när dom själva höjer rösten så gnäller jag och säger: "Måste vi verkligen gnälla hela tiden och på allt?!??? Kan vi inte bara låta det "gå" och kanske välja våra strider???!???" Hrm..... jorå..såatt...vissel, vissel......

Kan ju avslöja att förra gången jag hade "MånadsMissen" på besök hade det gått 8 veckor sen sist.... Och nej, jag blev inte orolig över några sömnlösa bebisskrikande nätter - den biten är vi färdiga med! Men jag börjar ju bli lite "skakig" i min månadscykel, men 8 veckor är ju lite länge... så jag började nästan tro att jag var en sån som slapp skiten tidigt... Men ack! Där bedrog jag mig totalt! Förra gången var "normal" men nu - jag har upplevt mina ungdomsdagar igen!!! Hade extremt långa perioder under min tonårsperiod.
12-14 dagar var inget ovanligt.
Och nu är vi där igen...............Blä!

Trots att jag haft en sån uppochnervänd dag humörsmässigt så har jag ju idag utsatt mig för självvald smärta också!!! Jag har ju varit och "lasrat" (använt laser) bort min oönskade hårväxt på ben och i armhålor. Låg där med "sexiga" brunrosa glasögon och blev plågad.... Inte ett dugg sexigt! Djuriskt ont gjorde det i armhålorna, benen var inte lika jobbiga (bara lite!!). Men hon sa att hon gjort det så många gånger och armhålorna blir till 90% alltid jättebra! Så jag tycker det både är värt både pengar och smärta! Slipper känna mig halvsunkig... Alltid fräsch!

Kortfattat

• HAR precis nu lagt in fler låtar på min Spotyfi-lista. Har döpt den till "Ulles favvo", ifall ni undrar...
• SKA börja organisera upp sånt som vi bara "stoppade/tryckte" in i skåpen när vi flyttade in. Jag är lite manisk när det gäller ordning - när jag orkar... Har dock lärt mig att blunda för det när kroppen inte alls vill vara på min sida...
          
• VAR INTE speciellt smart igår kväll när jag fick en "snetändning" mot en mycket go vän via fb.....
  Har dock bett om ursäkt flera gånger och fått svar - tack och lov... Hade en sån där "jobbig" dag igår em. Allt var fel. Hela jag var fel.... borde låst in mig...... Skäms över mig själv såna dagar.

• KÄNNER mig allmänt less på att alla roliga och uppmuntrande, glada & spännande nya saker kostar massor med pengar. Man borde få GOTT-avdrag också!!! Allt som gör en gott borde få dras av på deklarationen!    
   
• MÅSTE rensa upp i en hörna på skrivbordet... Känns lite mycket där.... eller? Inbillar jag mig???? NOT!
• VILL VERKLIGEN resa bort nånstans i år - utomlands alltså... På solsemester för att vara lite mer specifik! Jag måste verkligen få till det.... Pengar, pengar, pengar.... Jag ska bara åka - på min efterlängtade kryssning som jag pratat om. Nu har vi lite delade meningar om NÄR vi ska åka här hemma, men om jag bara fixar en massa pengar att locka med så kanske jag får MIN vilja igenom ;) Inget snack om saken - det blir att gå på gatan de närmsta veckorna!!!! ;) ;) ;)
• ORKAR inte ens tänka på alla saker jag borde gå igenom här hemma - för att få min önskade ordning... Kylskåpet är bland annat en sak jag irriterat mig på sen vi flyttade in. Jag kanske är jättekonstig, men jag vill ha en viss ordning/system i kylen. Annars rubbar det mitt tankesätt... Ehhh...alltså...kanske inte tankesätt..?!? (Vill ju inte verka heeeelt störd....)
• BORDE Ja, samma sak igen alltså... men nej, nu ska jag inte låta som en upprepad skiva - jag borde skriva mer! Inte bara här utan på min bo.....hemliga sak som ligger och skräpar!!!
• VILL INTE ha det här extreeeeema godissug jag haft senaste månaderna. Jag är ju sååån godisråtta! Älskar ju choklad, lakritskritor, fika överlag. Sen har jag ju lite cravings för Coca Cola..... Vill verkligen bli av med det. Men jag klarar knappt en dag utan choklad... Och eftersom jag faktiskt lyckats gå ner 12 kilo för ett år sen vill jag aaaaaabsolut inte gå upp ett kilo mer! Har tack och lov lyckats hålla mig på samma ställe, diffar fram och tillbaka  på 1-2 kilo. Men jag vägrar bli en Bulldog igen!
          
• ÄR sååå glad över att jag har mina vänner - vet att jag tjatar om det, men det är sååååå viktigt för mig! Har så många olika vänner - som jag kan välja utifrån vilket humör jag är på... ;) Finurligt va? Därför ska man ha flera olika sorters vänner. Som man kan lita på!
• ÖNSKAR att snön försvinner fort nu och att jag kan lita på den löpsedel som var häromdagen - Vårvärmen är på väg! Jag är så trött på kyla och snö nu så det kryper i mig...
               
• LÄNGTAR TILL på onsdag - nästa meditationstillfälle! Det är så häftigt att vara med i en sån grupp! Har aldrig provat innan och jag känner verkligen att jag behöver lära mig att "samla ihop mig". Går ständigt runt med massor av tankar vimlande i huvudet, vilket tar massor med energi. Jag behöver få ett fokus och ett mer samlad känsla. Underbart! Sen längtar jag lite till en annan sak, men det skriver jag inte om nu.... ;)
              
• HOPPAS att min operationstid som jag går och väntar på kommer snart, att det är en bra tid och ett bra tillfälle och att hela operationsperioden går bra, smidigt och jag snabbt blir återställd. Vill ju verkligen slippa smärtan nu, det är jobbigt och tär på humör och energi...
• TÄNKER nu önska alla mina vänner och givetvis alla ni som läser detta som jag inte känner en gó söndagskväll och en mycket bra vecka 9!

Hår och annat nödvändigt ont

Sitter här på fredagskvällen, ensam utan man och barn. Båda två är ute och roar sig på olika håll... själv blev jag kvar här i den trygga lägenheten. Bara jag, godiset, tv:n och datorn. Hur bra kan man ha det??? ;)
Fjärren är min, jag höjer och sänker eller vrider över när jag vill, hur mycket jag vill, fokuserar på vad jag vill...
Just nu sitter jag och njuter av Lena Ph och hennes första gäst Darin - "Månsken i augusti"... Vilka röster, vilka talanger... Vissa bara har det! En fundering är ju  - hur kommer man på att man är en talang???? Om man inte ens är intresserad av det man kan då??? Har alltid varit imponerad av såna som är extremt duktiga på nåt... Är sååå imponerad av just Lena Ph. Hon är snygg, talangfull och en yrkeskvinna med stor integritet. Gillar det skarpt!

Ja ja, det var ett sidospår till vad jag faktiskt tänkte skriva om. Kvinnor. Det tänkte jag skriva om. Oss kvinnor, med allt vad det innebär...
Jag älskar verkligen att vara kvinna, men det är mycket med "kvinnogrejen" som jag önskar att jag slapp. Vet även fler som skriver om detta - ex så skrev "Äppelblomman" om en av dessa grejer häromdagen.
Ansikts-/Kroppsbehåring!!! I hate.... Det som gör mig så frustrerad är ju att jag inte reder ut hela "ansningsprocessen" själv - hur förnedrande är det inte då???
Jag menar - vad sjutton har man en massa lurv på benen för??? Och med mina aaaningens korta armar, titanhöfter och ett metallstag i ryggen så kan ni ju se framför er när jag ska ner och försöka raka vaderna....?!? Äh, vaddå.... det finns ju inte liksom...
Och en fråga - vad fasen ska man ha hår under armarna för??? Är ju inte ens speciellt snyggt om killar har det.
Så nu har jag tagit ett beslut - nåt jag har tänkt på flera år - att avlägsna delar av detta för alltid!
Japp.... På måndag morgon åker laserapparaten fram och jag biter ihop - för 1900 kronor....per gång!!! Och jag måste göra det 4-6 gånger för att vara helt hårfri. Jag vet - extrema pengar, men för mig betyder det sååå mycket! En psykisk befrielse! Och nu kanske ni fick veta mer än ni ville - men det är ju frivilligt... ;)

Sen har ju kvinnan lite mer saker i kroppen som man inte kan kontrollera. Jag har ju kommit upp i den åldern nu att jag kroppsligen står inför en förändring, nåt jag inte kan bestämma varken när eller hur mycket jag ska "drabbas"... Klimakteriet är ju nåt som bara kvinnor drabbas av, eller finns det för män också? Hur som helst. Jag har ju aldrig varit nån "gillare" av mensen tex. Jag Veeet, det är väl ingen tjej som är, men det är ju då lite jobbigt just med min korta räckvidd. Blir ju ett helt företag när man har en "jobbig" omgång... (ska inte gå in på detaljer...hrm...läbbigt bara...)
Så egentligen ser jag ju fram emot att bli av med den. Men det är ju en bergodalbana på vägen dit. Jag lägger en röst för att man bara blir av med den från en dag till en annan!!! Man har ju ändå lagt ner många, många år på att varje månad behöva krabba med detta...
Så kan nåt geni lägga ner lite tid på att lösa detta åt mig? En knapp med datum kanske? Jag pallar inte att gå i flera år och vara lynnig, svettig och uppblåst. Förr så kunde man ju veta vilken dag den skulle komma. Kände ett knäpp i kroppen och så visste jag.
Nu är det ungefär som Gevalia-reklamen - "när du får oväntat besök"....
- "Nä men tjena!!! Har duuuu flyttat in igen?? Hur länge stannar du denna gång?" Bläääää!

Jaja, kan ju tjata på om detta ämne länge till och det lär inte bli nån förändring för det. Så det är bra att göra som jag ska göra på måndag - bita ihop och vara glad!

Stor kram till er och ha en underbar helg alla sköna människor!

Snark.... är det kramsnö??

VAAAAR ÄR DET????
Fram med det, fort….. jag veet ju att jag har det i väskan….. kan ju inte sitta här och somna!  Åh, där! Hoppas nu verkligen att det hjälper lite….åtminstone det värsta. Klockan är ju ändå bara 11.29…. Flera timmar kvar här på jobbet!

Gör vad du ska nu Dextrosol!!!

Det är inte av vantrivsel jag är så trött, utan förmodligen av den vanligaste anledningen som alla gör….lägger sig för sent på kvällen! Jag har såååååå svårt för att vara strukturerad och bara göra det nödvändiga, förbereda för morgondagen och sen krypa ner och släcka. Punkt. Klockan borde då stå på 22.20 typ – och det är ju inte för sent. Då skulle jag ju få 8 timmar lätt!

Men icke… 23.00 har jag oftast knappt kommit under täcket… Och när jag väl krupit ner där är det ju så mysigt att få försvinna in i den där drömvärlden som böckerna erbjuder! Om man nu hittat nån så där man bara längtar efter att får drömma sig bort i… ”bara ett kapitel till”…. Åh, det är helt underbart!Jag fick en trilogi skickad till mig av min kära vän C i höstas. Det var Nora Roberts ”blomböcker” – Röd lilja och allt vad dom heter. Nu har jag fått samma författares andra seriehistoria på 4  stycken – ”bröllopsböckerna”…. Är halvvägs in i första delen och hjälp – detta är precis en sån bok som får mig att vilja vara huvudpersonen…. 

Även om det är så där sliskigt romantiskt och idylliskt rosamålat som man trodde vuxenvärlden var när man själv var i tonåren och svävade iväg i tankarna…

Det jobbiga med att vara så här trött på dagarna är att det börjar krypa i kroppen. Jag som sitter stilla så mycket borde väl vara van, men det är ju bristen på arbetssysslor som gör mig trött. Och jag kan ju inte heller börja gå runt för att trava igång hjärnan. Få igång energin och pumpen. Väcka kroppen. Det är ju liksom inte riktigt min grej... Äh, i värsta fall får jag väl låsa in mig på toan, sänka stolen så jag kan kliva ur och börja trava runt där inne. Tur det är en stor handikapptoa!

Hjälp – kan ju bara inte sitta här och snarka på arbetstid…..Bäst att jag går ut och tar lite luft och kyler ner mig så kanske jag vaknar – ska nog känna på snön så jag vet om det är kramsnö…. Mula mig själv kanske???

Lite pinsamt att erkänna...

Skyller dock aaaallt på media!!!! Och dess påverkan på oss stackare som är tvungna att vila mycket..... som inte vill ligga "isolerade" utan kollar på tv för att hålla oss uppdaterade på vad som "händer i världen...." (typ politik, krig, svältande barn & orättvisor i världen)
Skyller också på programtablån som väljer att sända såna här hemska såpor dagtid - varje em på 5:an 14.05-14.40......
(Jag veeet att serien som går nu ligger 1, 5 år efter i tid & att hon inte längre lyckligt gift med honom på bilden utan lyckligt gravid med en annan man... )
Och jag veeet verkligen att dom är speciella, att dom lever ett slags "låtsasliv" & att jag förmodligen är aslöjlig som ens avslöjar en sån här sak.......

Men jag äääälskar familjen Kardashian!!!

15 000 000

Vad skulle man göra med en rejäl storvinst?

Vet att jag har skrivit om det förut, men det är väl aldrig svårt att drömma om pengar?

Vad skulle du verkligen göra om du vann 1 miljon? Men just det - en rejäl storvinst skrev jag ja... om du vann 15 miljoner??? Vad skulle du göra då?

Själv skulle jag nog.... OJ! jag skulle göra massor!!! ¨

Det första jag skulle göra var nog att köpa ny bil - inte för att jag själv bryr mig om det men gubben börjar klaga på att det är lite rost på bilen ;) Och vi är sååå beroende av bil och just anpassad bil, så vi skulle köpa en splirrans ny bil och anpassa den vrålflådigt!!!

Sen skulle jag köpa ett ställe utomlands - ett ställe där vi kunde göra samma sak, anpassa så vi slipper det här med att dra med pallar vart vi än ska på semestern... och självklart skulle stället ha en fastighetsskötare/trädgårdsmästare, så varken när vi vore där eller inte skulle vi inte behöva oroa oss över allt som måste göras.
En stor och flådig husvagn och säsongsplats skulle det också bli. Nåt ställe på västkusten, så det inte tar så lång tid att köra om man vill åka över helgen.

Sen skulle jag anställa en sömmerska som sydde om/från scratch kläder som satt som en smäck!

Egen kock skulle jag också anställa.

Sen lite lyxiga resor - bland annat en kryssning... ;)

Och givetvis skulle jag ju skämma bort mitt lilla sockergryn ännu mer än jag redan gör!!!

Vilken tur att det går att drömma - man blir såååå lycklig när man gör så här :):):)

Allt fel!!!

Vissa dagar har man redan allt utstakat i huvudet. Sin lediga dag då allt ska göras.... Man ska göra det, plocka in det där, rensa ut den där högen, städa där, svara på det, renskriva det, planera allt detta  och även ha en skön dag. Visst serru...

Hade min lediga dag idag. Hade min dag utstakad preciiiis hur jag skulle göra för att få allt gjort... 

Upp i tid, duscha, frukost, få sonen att plocka ur diskmasinen INNAN han gick till frissan vid 10. 

Sen när jag var själv skulle energin bara spruta! Jag skulle börja med att fylla diskmaskinen och röja av köksbänken, sen skulle jag stoppa in alla de papper jag spridit ut på sängen i gästrummet/kontoret  - sängen hjälper till som arbetsyta vid behov... Just nu - STORT behov... Skulle ta foto på alla saker jag samlat ihop som jag ska försöka sälja på nätet, skulle organisera upp lite till i klädkammaren - som jag fortfarande inte är nöjd med. Skulle skriva in "vårt liv" i vår väggalmanacka, rensa ur det sista ur min garderob så vi kan skänka iväg de kassar som stått typ 3 veckor i hallen, skulle också leta lite på nätet efter en säng till sonen (man kan ta fel beslut när man flyttar!!!!!!!!) Sen skulle jag nog också lagt ut alla de där annonserna som jag ägnat så mycket åt att fota för sista tiden. Till sist skulle jag givetvis fika, vila, läsa och njuta av min lediga dag...

Nåt mer....? Hm.... ganska säker på att det var något mer.... 

Men morgonen blev inte så tidig som jag ville, sonen gick inte upp så snabbt som jag ville, jag var inte så "hård" mot honom som jag borde så maskinen blev inte urplockad INNAN hans tid hos frissan utan efter.... Och när han sen gått till kompisen och jag röjt av bänken så ömmade min arm, axel och nacke så att jag la mig i soffan...
Och sen........ - just precis DÄR! tog min dag slut!

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ............... 

Riiing, riiing

Högt & genomborrande.... "Rrrrr.... Rrrrr".... Signalerna skär genom mörkret, sen genom drömmen... sen uppfattar jag att det faktiskt ringer på riktigt. Slår upp ögonen och blinkar mot klockradions röda siffror. 05:02 lyser rakt mot mig i gryningsljuset i sovrummet. Sekunden efter vet jag att det är sonen som ringer - utan att bli orolig som tur är. Trots att jag vet att det är han svarar jag med mitt namn. Och väluppfostrad som han är (*smile!*) så svarar han också med sitt namn - klockan 05.02....

Det räcker att höra hans röst i 2 sekunder så vet jag att han håller på att somna stående - av utmattning. Hans korta, stötiga meningar i telefonen innehåller ord som "orkar inte stå, måste gå runt runt - somnar annars, narig om munnen, orkar inte prata, vill hem..."

Jag väcker maken och skickar ut honom i kylan för att åka och hämta den trötta sonen från LAN-stället.
1 ½ dygn knappt - sen klarar inte kroppen mer. Han är inte bara utmattad utan förmodligen uttorkad, "diagnosen" ställer jag utefter telefonsamtalet. Han hade ju magsjuka i veckan som gick... 

Som den "hönsmamma" jag är så häller jag upp ett stort glas vatten, ställer fram lypsyl, viker upp täcket och drar ner hans persienner. In genom dörren kommer vår son, som om han går i sömnen. Skönt att ha honom hemma igen - nu räcker det med datatid för denna helgen... 

 

Vintertrött, hålögd & pepperoni

Sitter här inne och verkligen lääängtar bort. Till sol och värme, till vår och varma brisar...Till att slippa klä på sig, kunna gå ut med bara t-shirt, att äta en glass i solen och känna kärlek och värme bölja genom varenda ådra i kroppen... Möta folk och le bara för man känner sig glad - just på grund av att solen skiner på den blå himmelen.... Underbart - eller hur? Ah.... det är ju tur att vi har tankarna som en tillgång - man kan ju faktiskt drömma sig bort till just den visionen, nästan känna värmen mot skinnet, känna hur glassen smakar och hur känslan av glädje sprider sig i hjärtat.
Det är ju så man får göra i detta land. Om man inte väljer att ha en lägenhet/boende utomlands under det kalla halvåret...

Faktum är att vi har utlandsplaner... Ska bara se till att vi kan sätta oss och planera lite... Maken fyller ju jämna i år och då har vi sen nåt år eller två sagt att då är det kryssning som står på schemat. Och ingen liten Ålandskryssning - utan en Medelhavskryssning! Typ. Jag kan även tänka mig Västindien, men det är lite långt att flyga dit. Så vi får se var det blir - bara det är varmt och soligt och jag får ligga och läsa, päsa och sippa på en drink... ;)

Sonen håller denna helg till i cybervärlden. Jo, han stack igår kväll och kommer hem imorgon em. Det är Kommunens Fritidsgård "Navet" som arrangerar LAN för högstadieelever. Kostnad 50 kronor, personal hela tiden, idrottshallen intill är tillgänglig, finns lättare mat att köpa & håller igång mellan fredag 20.00 - sön 15.00. Tack och lov så har dom små liven fått skriva på ett slags kontrakt på att dom måste ha sov-, aktivitets- och mat-pauser. Mycket bra upplägg!

Tror det blir en mycket rolig upplevelse att få hem vår (säkerligen) hålögde son imorgon. Är såååå tacksam över att det är en hel veckas lov efter detta. Har fått några livstecken av honom - ett löd: "Allt är bra :) Detta är verkligen värt pengarna!!" Söting!!

"Mellon" har precis börjat, nu blir det soffhäng för heeela slanten!
Gissa vilken soffhängsmat det blev idag....?

A: pizza
B: pizza
C: pizza

Relevans - sjuk eller sjuk...

Sitter här efter en dag med en sjukling hemma - 15-åringen har magsjuka...

Han är sällan sjuk (peppar, peppar) och det var längesen nu som han drabbades av just magsjuka.
Så han tyckte det var vidrigt. Fullkomligt katastofalt - livet var över! (medans jag stod och smålog när han ojjade sig ;) Jag vet att jag är hemsk men vad ska man göra - karlar!) 

Samtidigt som han spyr som en kalv och har enorma magkramper och skulle hellre ta "70 mattelektioner i rad för att slippa detta", så har vi en familj i föreningen som haft en fruktansvärd månad och deras son på 7 år lider fruktansvärt och åker in och ut på sjukhus med ambulans för att något är fel med honom. Läkarna vet inte vad... Han har shunt inopererad från huvudet till magsäcken för att reglera trycket i hjärnan, troligen är det den som krånglar. Trots en operation förra veckan och han verkade hämta sig bra från den så var det ambulansfärd inatt igen...
Med detta i tankarna var jag tvungen att "väcka upp" min son från hans ynkliga "bröl" i soffan idag. Talade om för honom att han skulle dock vara glad att han bara har magsjuka som han faktiskt vet kommer gå över om nån dag. Han skulle också vara glad för att han fick ligga i soffan, hemma och kolla på tv om han så orkade. Han skulle också vara glad över att han visste vad magsjuka var.

Detta kan låta hårt, men jag klarar inte av att man är så upptagen i sig själv så man inte kan se relevansen i vad man klagar om... Har alltid varit noga med att tänka ett steg utanför mig själv. Frågar någon hur jag mår så kan jag absolut tala om ifall jag har ont eller mår dåligt, men jag kommer alltid ihåg och ofta påpekar att det finns alltid någon som har det värre. Jag försöker verkligen komma ihåg att om jag får frågan om hur jag mår, då frågar jag - oftast - hur den andra mår också. För ibland kan en sån fråga komma från någon som  egentligen själv skulle vilja få svara på den...

Så tänk en gång extra på, om det gnället du ibland automatiskt kommer med är relevant eller inte.  

Längden har visst betydelse!

Var hemma hos mamma idag på middag. Satt och pratade om allt möjligt och då kom det upp om nån skiva/Lp som varit min pappas. Från det vandrade mina tankarna vidare till pappa och till min barndom och sen vidare till foton från förr… Ett speciellt foto kom upp i mina tankar och då kunde jag precis känna en känsla jag hade vissa tillfällen. Som ett konstaterande bara; "Jaha, det är så här jag ska vara och så här känns det för andra…"
Ja, jag pratar om längden.

Vet att det kan låta mycket konstigt, men jag kan ibland häpnas över min korta längd – ja, jag vet, jag har levt hela mitt liv och borde vara van. Och Givetvis är jag det! Men ibland – och då bara väääldigt sällan faktiskt  – kan jag komma på hur himmelens kort jag är och hur folk faktiskt ser på mig :0 För ofta kan jag tänka "undra VAD det är som gör att folk tittar." Alltså givetvis för att jag är kortväxt och använder permo, men vad är det som fascinerar folk så… Jag uppfattar ju nämligen inte mig själv som sååå kort. Jag vet att min längd är kort även bland kortväxta, men jag själv uppfattar inte detta. Jag är ju bara ”jag” …

Dessa tillfällen, när de då ibland uppstår, är ex. när jag står och pratar med någon länge och känner att det efter ett tag är jobbigt att hela tiden titta uppåt. Då höjer jag min fenomenala permo upp till högsta sitthöjd. När jag sen har stått och pratat där uppe länge och slänger en blick över omgivningen – då, det är då jag fattar hur jag egentligen skulle kunna sett på världen… Och då fattar jag också hur kort jag själv är…

Åter till mina vandrande tankar och fotot som ploppade upp & denna känsla jag kom ihåg.  Dessa tankar kom alltså ganska tidigt. De kom speciellt när jag fick sitta på pappas axlar… Då kunde jag tänka: "ungefär så här mycket skulle jag alltså kunnat se om jag var lång…"

Tack vare min fenomenala permo så behöver jag ju inte alltid vara kortast och alltid be om hjälp. Jag kan ju alltså bli ”längre”. Jag kan höja sitthöjden från 50 cm till hela 70 cm! Det är alltså väldigt bra att ha den möjligheten när jag är och handlar och inte når upp till kassadisk, hyllor eller ex när jag tar ut pengar eller lägger på brev. Men sen kan jag känna att det faktiskt bara är då man ”måste” vara lång. För det är ju just för att samhället är byggt efter ”normaliteten”. Jag är ju van att inte vara ”normalitet”… ;)

Måste berätta något roligt! När jag arbetade på Polisen under 90-talet så jobbade en man som hette Egon där som garageansvarig. Han var mycket skämtsam & det speciella med honom var att han var exakt 1 meter längre än mig. Vi brukade skoja om att jag kunde gå raklång mellan hans ben. ;-) Vågade dock aldrig prova utav rädsla för att slå huvudet i hans klockspel! :-D  :O  :-D

Hur som helst – även om jag är oerhört van och har accepterat mina 104 cm över markhöjd så kan jag, om någon, skriva under på att längden har betydelse!

Hur dyker vännerna upp egentligen...

Det är konstigt det här med vänner egentligen. Man säger alltid att det är så svårt att få vänner när man är äldre. Men ändå dyker dom upp och finns där helt plötsligt. Givetvis var det mycket lättare när man var yngre – då kunde man kliva i en sandlåda och fråga om man fick låna en spade sen hade man en kompis. Men nuförtiden är ju vänskapen en annan sort. Nu vill man ju ha vänner man kan lita på i alla lägen, inte nån man kan leka med då och då. Visst – det är också kul att ha ”kompisar” som man kan träffa och hänga lite med ibland. Men jag är väldigt beroende av Vänner… Just såna man kan känna att man kan vara sig själv, helt sig själv, och ändå veta att vännen är kvar även imorgon.

Vänskap kan växa fram. Man kan lära känna folk sakta men säkert och sen märker man att man dras till samma person i dessa olika grupper man träffas i. Till slut känner man väl att man är vänner mer än bara bekanta/kompisar. 
Man kan ha vänner sen barndomen – de vännerna brukar vara såna som alltid finns där vad som än händer. Dom är också ofta såna man kanske inte träffar så ofta, men när man dock ses så tar man upp samtalet som om man sågs igår. Underbart!

Har inte frågat min söta vän om bilden, men vi är ju vänner!!! ;)  

Jag har en riktig barndomsvän. Vi är precis så där – vi kanske ses några gång om året på stan, sen kanske vi träffas över en fika sådär vartannat år. Ändå går vi in på djupet direkt, vi vet ju ändå var vi har varann! Henne vet jag att om jag var i kris så skulle jag kunna ringa henne mitt i natten, känns skönt… Hoppas hon tänker detsamma om mig…
Sen har jag några stycken vänner från skoltiden. Vi hörs inte heller massor men finns ändå där för varann – vi har ju också vuxit upp ihop, vet hur vi fungerar och vet vad vi mår bra av. Har haft roliga upplevelser ihop, varit förälskade samtidigt – lika fnissiga och fåniga, gått igenom tonåren ihop och ändå inte vuxit ifrån varann. Som är ganska vanligt under just de åren man mognar.

Om jag vill ha några råd, eller om jag funderar på något djupare, då ringer jag oftast någon som känner mig sen förr. För då kan jag få en rak kommentar som tex; ”men hallå, det där är ju inte du!” Man kan ju ha förvirrat sig bort i alla grubblerier, ha svårt att hitta vad man ”egentligen” känner. Då är dom ”gamla” vännerna bra.

Men sen vill man ju träffa nya vänner – hitta några som man blir nyfiken på, någon som kan lära en nåt nytt om livet, eller vem vet  - nåt nytt om mig själv…
Hur hittar man dom då? Tja, i vuxen ålder är det svårt – jag tycker det har varit jättesvårt ska jag erkänna. Jag vill jättegärna ha vänner som funkar med hela familjen. En vänfamilj alltså! Ännu svårare… Barnen ska helst vara i samma ålder, männen ska ha nåt att prata om och ja, livsstilen ska vara ungefär densamma för att man ska funka ihop många personer i grupp.

Jag tycker ju jobbet är ett perfekt ställe att träffa vänner. Några av mina vänner jag har kommer just från ”arbetsmiljön”. När jag flyttade upp till Södertälje och flyttade ihop med min då blivande man, då hade jag ju jobb och satte all förhoppning till det för att skaffa vänner. Men icke… Det är så svårt att bli ”insläppt” i vuxnas ”färdiga” liv. Många anser att dom inte ”har tid” att börja nåt nytt. Men nya vänner är väl bara en tillgång? Eller? Visst är man trött efter jobbet och hela arbetsveckan eller vad det kan vara, men om man ska orka måste man ju fylla på med energi. DET tycker jag att vänner gör!
Hur som helst, min flytt till Södertälje blev lite jobbig just på vän-biten. Jag har sånt behov av att träffa goa vänner och sitta och prata/blurra/skratta så jag blev nedstämd… men jag bestämde mig för att prova nya vägar och började en keramikkurs. Hujedamej! Jag och min konstnärliga sida är inte vänner… men jag måste ju prova nånstans – för att börja nån pluggkurs var inte på tal!
Jag började dock den där kursen, åstadkom några gräääääsliga konstverk och vann världens bästa vän! Vi kände genom rummet varje kurs-tillfälle att det var något speciellt mellan oss :)
Det är ju faktiskt nästan som en förälskelse… Man känner nån form av magi… Vi har verkligen funnit varandra, delat massor genom våra ”gifta-sig-skaffa-barn”-perioden. Det är en vän jag kommer ha kvar genom alla äventyr i mitt liv.

Sen har vi ju de där andra tillfällen man kan skaffa vänner – mammagrupper, föreningar och andra sociala sammanhang. Jag har flera vänner genom både föreningen som jag är med i (Föreningen för Kortvuxna) och 3 olika mammagäng jag fått äran att delta i.

 Sen kan man ju faktiskt finna vänner för livet genom tillfälligheter… Jag har precis nyligen fått en mycket god vän – genom att jag fått anpassat här hemma! Hade fått besked att det skulle komma två män (gubbar?) och jobba här i ca 5-8 veckor, men när det var dags hade det ändrats och det dök upp en kille som var 10 år yngre än mig och det ”klickade” direkt. Kändes som om jag kände honom redan J Eftersom jag inte jobbar varje dag utan faktiskt är hemma mycket så blev det också en hel del prat. Det blev 8-9 veckors anpassningstid och det visade sig att vi har mycket gemensamt och även en del historia gemensamt. Bara det att han bor i det enda hus vi gick och drömde om när vi ville flytta till Värnamo säger väl en del…
Och när man känner att det ”klickar” med någon är det ju underbart, men man är ju aldrig helt säker på att den andra personen känner likadant – förrän personen faktiskt säger det rakt ut…. ”Jag är rätt säkert på att jag fick en vän för resten av livet” Kan man få ett bättre betyg???  

Jag är såååå tacksam över alla vänner jag har i mitt liv! Jag tror att man har vänner för att lära sig om livet och andras människoöden – just för att vara tacksam och ödmjuk över vad man själv faktiskt har. Så sänd nu en tacksam tanke till dina vänner du har!