Terminator och jag... BFF!

Japp - nu är det bara att mentalt börja förbereda mig för förvandlingen... Det blir ju så att jag blir mer och mer lik Terminator för varje år. Har hittills ett metall-stag/rodd inopererat i min rygg sen min scolios-operation -84. Då hade jag en rejäl s-kurva som ryggrad och för att slippa att revben och bäcken på ena sidan skulle gnaga på varann så blev det en ganska stor och avancerad operation.De (grovt förklarat) krossade/hackade sönder den mest sneda biten av ryggraden, hyvlade tunna skivor av mitt bäcken och lade dessa skivor på de hackade smulorna. Sen tog de en platt metallpinne med hakor/krokar i varje ände och fäste den i varje första hel kota över och under det krossade partiet.
Därefter fick jag ligga - bokstavligt och bildligt - ligga på sjukhus i 5 veckor... Allt för att det krossade partiet skulle stabilisera sig och växa ihop med benskivorna och staget. Det blev stålkorsett och träning i 1år och vissa saker förändrade sig för alltid.

Sen har ju kroppen, sakta men säkert, börjat slitas ut. Det är ren fakta närmande har min diagnos - förslitningarna kommer lika säkert som reklamen på posten...
Lite deppigt ibland, men jag vet ju om det. Det som är deppigt är ju smärtan :( Den tär ju på ens humör och personlighet, och det gillar jag verkligen inte. 
Men jag försöker verkligen göra allt som står i min makt för att leva med dom goda minnena på näthinnan, skrattet så nära så jag kan snubbla över det och kärlek i överflöd - för då vet jag att jag både reder ut smärtan och även kommer så långt som jag vill...

Hur som helst, efter rygg kom jag sen till höfterna. Det knakade när jag gick, höfterna hakade upp sig, typ fastnade i vissa lägen. det började "mola" och påverka både mig och mitt humör. Att få proteser i mina bägge höfter gick snabbt - 2007 & 2009.  Vart det lite deppigt där runt den tiden, för det var många andra saker som hände i livet samtidigt. Så där i samma veva gick jag runt och tänkte lite på hur länge jag kroppsligen skulle orka leva ett drägligt liv. Tyckte det var fasansfullt att jag, som vanligtvis klarat mig på Alvedon och Ipren vid smärta (ni vet - Fröken Duktig och "som alla andra :0 ), hade fått börja gå på morfinplåster för att klara en normal vardag.
Dock så öppnade sig himmelriket när höfterna var gjorda och jag var rehabiliterad!!!
Jag var tillbaka - jag var Ulrika igen :))) Livet lekte och jag kände mig "normal", förutom att jag inte var lika stabil som innan. -"Träningssak" sa jag till mig själv. Så jag kände mig fit for fight igen...

I två år... Sen började "molandet" i höger axel. Höfterna fick jag operera i Linköping, men när jaghörde att axeloperationer på "specialfall" gör man i Jönköping - då jublade jag! Mycket närmare hem!!! Man och son kunde hälsa på en vanlig vardagskväll :))))

Minns också att när jag hade fått tid för operation jag var ute och fikade med en kompis och då satt det en kille från gymnasiet (en skolförälskelse ;) ) vid bordet bredvid. Vi började prata om vad vi gjorde nuförtiden och operationen kom på tal. Hans reaktion var ju lite annorlunda - vilket gjorde mig jätteglad. Inget tycka synd om alls, utan: -"Wow, du blir ju som värsta terminatorn!!!"

Operationen blev av 2012 & gick lite lättare när jag tänkte på mig själv som Terminator. Visst, det var inte lätt att rehabilitera höger axel och bara få var vänsterhänt i 5 veckor - men det gick.

Allt går bara man vill!

Till och med köra permo med vänster gick...även om jag körde över lite fler tår än vanligt...... Hrm!

Denna gång fick jag bara ha himmelriket knappt 1 år - för nu krånglar min vänstra axel i Massor!!!

Har tråkigt nog fruktansvärda smärtor och går på höga doser av smärtstillande. Har nu väntat snart i ett halvår på operationsbesked, varje dag med lite extra molande. Då får man gräva djupt för att ta sig igenom de allra jobbigaste dagar. Och då är det gott att man har underbara vänner, Goa bekanta, släkt och folk som man inte känner men som sänder ett leende ibland - sånt lever jag på och det är mitt bränsle för att gå vidare. Positiva tankar och härliga människor! 

Så tack C! Tänker på dig även denna gång så går allt lite lättare ;) Nu kan jag nästan säga att Terminator och jag är BFF - eller hur??

Va?? JAG??!?! ;)))))))

Den här helgen som gick, dvs en hel vecka efter, började det sjunka in....

Vi är ju väldigt engagerade i "vår" förening FKV, Föreningen för Kortvuxna. Den är riksräckande
och vi har ungefär 350 medlemmar. Jag har varit medlem sen föreningen bildades, ja till och med
när den bara var ett arbetsutskott var jag aktiv. Jag började när jag var 15, för jag kände till en tjej
som var 5 år äldre än mig och hade träffat henne när hon precis hade tagit körkort...
Då kände jag att mina vingar började växa och jag ville göra allt, precis allt som jag visste att jag
kunde och lite till!

Mitt första ungdomsläger när jag var 15 år var jätteläskigt... Tills jag kom dit. Jag hade nämligen
tyckt att jag inte hade nåt med "dom" att göra. Jag var ju inte nåt annorlunda, jag var ju precis som
mina kompisar hemma - bara lite kortare....
Men den känslan jag kände när jag kom fram till lägergården och fick se en hög med ungdomar
som var lika korta/långa som jag - det var ju himmelriket!!!
På den gården var vi normala..... Ingen glodde, vi kunde springa, klättra, göra fåniga lekar och sitta
och prata - utan att hela tiden vara iakttagna. Och vi kunde gå och prata hemlisar med kompisen
man funnit där, och fatta - gå och prata samtidigt som man ser varann i ögonen!!! Det var ju sånt
som vi aldrig hade upplevt...

Sen dess har jag nog knappt aldrig missat en träff. Vi har haft olika slags träffar under åren och
jag har försökt vara med på dem alla.
Eftersom jag träffade min man på en av träffarna och han också är kort, så gjorde det ju saken lätt när

det var dags för träff - han vill ju också åka. Och nu är det ännu lättare när vi har en son som verkligen längtar efter dessa sammankomster. Det är ju samma känsla för honom som för mig när jag klev ur bilen på lägergården när jag var 15....himmelriket!
Sonen är dock lite "bortskämd" eftersom han vuxit upp med detta. Han har mor och far som är korta och han har alltid varit med på dessa träffar. Vi har verkligen visat att detta är något att både kämpa för och att stå för.
Så jag blir dock lite deppig när jag tänker på de runt i Sverige som faktiskt är vuxna och aldrig ens varit med på en enda träff...
Vilken grej dom har missat. Dom kanske har gått genom hela livet och känt sig ensammast i världen...

Under dessa år som aktiv har jag varit med i styrelsen vid olika tillfällen och haft olika poster.
Jag har varit studiesamordnare, suppleant och ordinarie i styrelsen. De senaste åren jag nu suttit
har jag även varit Redaktör tillsammans med en annan tjej och vi har då hållit i och varit ansvariga
för att vår medlemstidning ska komma ut.
Jag älskar ju att skriva och att "knepa och knåpa" så det har varit ett roligt jobb! Samtidigt som det är
en tidspress så klart. Och jag är ganska nojig och ser sånt som säkert andra inte ser, men jag vill att det skavara en finish som känns "lyxig" och vill ju att medlemmarna ska känna det också...
Så det blir konstigt att lämna ifrån mig det nu. Men man ska ju sluta när man är på topp!

Jag har nämligen fått andra uppgifter i styrelsen nu - som förmodligen kommer ta med tid och behöver

min tid lite mer......
Jag är numera Fru Ordförande!!!! (#hrm# japp...man klättrar på stegen...#host,host#)

Jag har under alla mina knappt 30 år som medlem haft förmånen att ha en väldigt bra och ofta nära kontakt med de olika sittande ordförandena. Känt ett speciellt band till de alla 4 stycken. För jag insåg nu att sen 1985/86 när Fkv bildades har vi bara haft 4 stycken ordförande... De 2 första satt väldigt långa perioder, vilket var toppen för de skötte jobbet med bravur!!!

Jag för min del lär nog vara nöjd efter min 3-årsperiod. Sen ska man väl aldrig säga nåt förrän man står där. Det är ju ett överlämnande som ska göras, och vissa människor som brinner lite extra än andra....det är ju en sån som ska hittas under mina tre år på posten. 

De 2 som haft posten senast har varit kvinnor. Och nu när jag blir 3:e kvinnan på rad så kan jag nog se att en man borde vara på plats som näste kandidat :) 

Men nu ska jag inte hålla på att se 3 år framåt. Nu är nu och jag ska verkligen göra detta så bra och engagerande jag bara kan! Det är nästan som en ny era startar för mig.... Huuuääää!!!!!!!!!!!!! 

En sak som jag både själv förstått och även fått tillsagt till mig är att jag ska delegera och att peka med hela handen - jag tänker nämligen jobba hårt men inte jobba slut på mig själv... Styrelsen ska samarbeta och alla ska göra lika mycket. Det är mitt löfte till mig själv!

Önska mig lycka till - det känns både hisnande och roligt! Men denna vecka har jag bara flummat
runt... Fattade nog det inte förrän idag, som sagt... Ordförande???!!!??!!!
HJÄLP!!!!!

 

Jag Gästbloggar!!!

Hej där!

Idag får du klicka på bilden här under och läsa mitt inlägg.....

Jo - jag gästbloggar nämligen idag :D :D :D

Känner mig som en mallig unge första skoldan!!!
Har nämligen läst "Äppelblommans" blogg länge och tyckt att hon är döhäftig och verkligen imponerats av hennes mängd bloggbesökare. Och inte minst hennes öppenhet och spontana och glada sätt!

Så därför är jag lite mallig idag - JAG gästbloggar hos Äppelblomman..... Jo, just det - JAG!!!

Mänskligheten och Karma

Jag tror på mänskligheten och på Karma eller "skicka-vidare"-effekten om man så vill...

 I förrgår var vi på ett fyndoutlet här i Falkenberg. Framme vid kassorna så var det 2 kvinnor i 20-årsåldern som skulle betala samtidigt som mig, men i kassan bredvid mig. Först gjorde jag som alla andra - drog en förhastad slutsats...för det första jag såg var att ena tjejen höll i en stor och rejäl docka i famnen. Med napp och allt. Och inga barn var i närheten. Så jag tänkte direkt - "och vad är det här för en "utböling"...det är så mycket konstiga saker folk fastnar för och konstiga sätt folk lever på så inget skulle nog förvåna mig.... Sen började jag tänka möhippa.....

Men när jag sen såg att även tjej nr 2 hade en liknande stor docka med napp så insåg jag vad det handlade om. Ett äventyr på egen hand från ett gruppboende, två kompisar som gör en liten shoppingtur, en eftermiddag för att pröva sina vingar... 

Första tjejen betalade sitt efter lite letande efter pengarna i alla plånbokens fack. När hon till slut hittade dom pratade hon högt så alla skulle veta att hon faktiskt hade pengar. Jag såg hur hon darrade när hon väl fick kvittot. 

Sen var det dags för tjej nr 2. Kön hade ringlat sig lång bakom henne och Kassörskan sa: "180kr"

"Jag har detta." sa tjej nr 2 och visade pengarna. Kassörskan började prata summor och

vad det kostade och kronor hit och dit. Denna tjej var "lite mer" förståndshandikappad än första tjejen och jag såg hur hon med lätt panik tittade på sin kompis för att få hjälp. Kompisen, som fortfarande pratade lika högt, sa: "hur mycket har du med dig då??"

"120"

"Då får du ta bort nåt!!"
Direkt måste jag ge den unga kassörskan en eloge. För trots kön, tjejens oförstånd och velighet, så höll hon god min hela tiden och var väldigt lugn och pedagogisk. Men tyvärr inte riktigt på det sätt  som behövdes...
Jag menar inte att jag är expert, men jag har under min uppväxt och även under senare år fått god kunskap om förståndshandikapp och andra psykiska handikapp tack vare att min mor arbetat med/inom omsorgen. Sedan jag var runt 13 har hon jobbat som/på elevassistent/särskola/gruppboende/korttidsboende m.m. Därför vet jag bland annat att många har ingen pengauppfattning. 5 kr är pengar, 2 miljoner kr är också pengar, för många med förståndshandikapp finns det dock ingen skillnad. Pengar som pengar. Därför när kassörskan började tala om vad varje vara kostade så blev det ju smått panik för henne - vad vill dom att jag ska göra???!?!!! Hon hade behövt  typ 2 val - "om du tar bort dessa två eller de där två sakerna så räcker dina pengar."
När jag hade betalat mitt kände jag att det nästintill var dödläge i kassan mitt över så jag tog upp min 50-lapp som jag visste att jag hade i kontanter och frågade för säkerhet skull: "Vad fattas?"
Kassörskan svarade mycket riktigt att det saknades 60 kr. Sen knackade jag till tjej nr 2 på

axeln och räckte fram 50-lappen. Jag fick inget tack, men jag fick en smått panikslagen blick som i överlämnandets stund ändrades till ett lugn, det räckte för mig. Hon darrade lite, saliven hade samlats i mungipan och jag kände bara av hennes närhet att hon bara ville därifrån. Så greppet om sedeln var resolut - nu visste hon att det skulle lösa sig!
Direkt efter sa kassörskan:"om du tar bort godispengarna där så kan du handla resten, för dom kostar 10 kr." Sen betalade hon och situationen var över.
Jag var inte ute efter ett tack, jag var inte ut efter en klapp på axeln eller att få höra "vad snällt av dig, bra gjort". Jag ville hjälpa en tjej ur en jobbig, obekväm och ganska trist situation. Vilket jag hoppas att nån gör för mig nån gång om jag hamnar i ett jobbigt läge. Hjälper mig utan att räkna med nånting tillbaka, utan bara hjälper för den goda sakens skull.

Så det enda jag gjorde i förrgår var att jag satte in lite på mitt Karma-konto..... 

Hur ska jag lyckas då?

Har en kompis som en gång skrev till mig att jag ska försöka att inte hela tiden utgå från mitt handikapp när jag "analyserar/skriver/tänker". Nä, tänkte jag då, det är ju kanske för lätt att alltid göra det och då kanske jag blir alldeles för inskräkt och nischad... Nu ska jag leva som den "normala" människa/kvinna jag faktiskt både är, känner mig och vill vara! För väldigt många - de flesta - säger ju nästan alltid att dom glömmer min längd och mitt handikapp när man lärt känna varann, eller bara när vi suttit och pratat ett tag. Och det är ju som jag skrivit förut - tom jag själv kan glömma bort det, för en kort stund eller så...
Men bara för en kort kort stund...... för hur ska jag lyckas vara en vanlig "normal" människa/kvinna när jag ständigt blir påmind om min längd, mitt handikapp och mitt annorlundaskap av alla andra? På både gott och ont...

Vi kan ta en helt vanlig midsommarafton 2013, som jag och min familj spenderade på Liseberg.  

För nån vecka sen bestämde vi oss för att åka till Göteborg under midsommarafton och även spendera natten på hotell. Så jag bokade in oss på Gothia Hotell, mittemot Liseberg. Allt för närheten. När vi kom dit så skulle vi se vart vi fick stå, med vårt handikappkort som vi har i bilen. Jo, vi fick betala 175:- för parkeringsavgift och sen kunde vi stå precis utanför hotellentén i en GuestService-ruta hela dygnet. Perfekt!
Sen checkade vi in, kollade in rummet lite. Sen var det Liseberg nästa!
När vi kom till entrékiosken säger damen i luckan: "Ni ska ju egentligen gå till Gästservice för att få era biljetter." Jaha, förstod väl inte egentligen varför, mer än att jag anade att reglerna var lite ändrade - förut har ju den som är med mig gått in gratis som min ledsagare men det har dom löst i kassorna...
Nu när vi kom ner till Gästservice sa jag som det var - jag vet inte vad vi gör här, men vi skulle visst hit... 

"Jo, men det är ju för att få gratis entré! Och för att den som är med dig ska få ledsagarband." Ok.... Så min man fick fylla i namn och hur många band vi skulle ha - så visst, sonen fick ett också! Sen öppnade killen en grind och vips så var vi inne på Liseberg....utan att betalat ett öre.... Men vi vågade inte tro på detta så vi köpte ett Lisebergshäfte för far och son ville åka själva också.

Vi är inte några "vrålåkare", det är ingen som är så jätteförtjust i sån fart i familjen. Men ändå kunde jag inte sluta kolla efter skyltarna  - nästan alla åkattraktioner är ju numera längdgräns på 140 cm. Eller under 140 med målsman...
Sen skulle sonen åka den grej han tycker är ok och smått rolig - så pappa följde med... Ut kommer dom och säger: " Vi hade ju ledsagarband och då sa dom att vi fick åka gratis!"..... Eh??

Sen när sonen skulle på toa så kom vi till en toa - där strömmar folk in och ut och vart kunde jag gå då? Jo, handikapptoa där man får in permon var en bit därifrån....

När det var dags för lunch så skulle vi äta på Järnvägsstationen inne på Liseberg. "Vi har små kupéer som man kan sitta i, kan du komma ut din stol?" När jag svarade att jag helst sitter kvar så blev vi hänvisade långt in i lokalen istället till ett vanligt bord....

Sen hade vi bestämt att vi skulle åka den attraktionen vi såg från vårt hotellrum - Lisebergshjulet. Men medans son och make kunde ta rulltrappa upp till hjulet så fick jag åka hela vägen ända tillbaka till ingången, åka gångvägen upp i snirkliga banor upp för berget. Till slut nådde jag upp och hittade dom igen. 

När vi kommer fram står det en skylt - "Rullstolar, kontakta personalen" .

Vi blir hänvisade till att stå vid utgången att vänta tills dom fått ner en av de 2 anpassade korgarna som jag kunde åka in med permon i.
Där medans vi står och väntar så kommer väl ändå höjdpunkten under dagen. Jag står i mitten mellan in- och utgångsköerna. Min man och son står på ytterkanten av utgången och kön med folk som ska gå in i attraktionen går sakta framåt. Efter en stund kommer en familj där en liten flicka på runt 7 år i höjd med min man och son (hon har uppenbarligen inte sett mig). Då hör jag henne upphetsat säga: "Å, mamma kolla dom där, kolla dvärgarna, mamma, mamma, ta ett kort med mig och dom där dvärgarna!!!!!"
Då kände jag att det var nog..... Kunde inte vara tyst.... "Nej, det ska du inte. Nej, man tar INTE kort med någon man inte känner. Och sen förresten - det heter inte dvärg, det heter Kortväxt"
Varpå mamman tittar på dottern och säger lite smått besvärat: "Men, va bra! Då vet du ju det!!" Och sen inte en blick upp mot mig..... 

Så säg mig - hur faen ska jag lyckas leva som den "normala" människa/kvinna jag faktiskt är och känner mig???

Behöver jag säga att vi även åkte Lisebergshjulet gratis........ ;)

Är detta vanligt?

Jag vet inte om detta är något som är vanligt just här i Värnamo, eller om det är nåt som bara jag råkar ut för eller om det kanske är vi svenskar som gör så.... Eller alla människor i hela världen, vem vet....
Hur som helst så tycker jag det är otrevligt och ganska respektlöst. Ja, jag ska berätta...

När jag är ute på stan är det väldigt vanligt att jag stannar och pratar med många. Det är ju så när man sticker ut lite - "alla känner apan" ni vet...
Många av mina vänner tycker jag hejar på varenda kotte som går förbi. Och det kanske är så att jag hejar på väldigt många, men det är många som också "tycker" dom känner mig och jag knappt vet vem dom är. Men jag hejar ändå! Det tycker jag är hyfs. Och jag vill inte bli känd för att vara snorkig - det är inte "jag"...
Hur som helst - när jag står och pratar med någon, oavsett vem, och det kommer någon annan som jag känner så är jag ju redan upptagen och säger ifall jag ser och kan bara "Hej" och vänder mig mot den jag pratar med igen.
Det är då det händer! Den som då är "ny" kommer fram till mig, kramar om eller börjar prata med mig som om jag är helt själv - som om mitt redan pågående samtalssällskap inte finns.....

Hur gör jag i det läget??? Jag står ju där och är mitt uppe i något och det är ju inte JAG som valt att avbryta/avsluta det andra samtalet. Men det är ofta jag inte får fram, genom ögon eller sätt att bli, att det inte passar sig att börja ett samtal med den "nya". Så det slutar med att den "nya" pratar på och den "gamla" drar sig tillbaka och till slut bara säger "Hej då" och går... Jag vill ju inte vara otrevlig, jag vill bara få personen att fatta att det är bara läge för ett vanligt "hej", vi kanske kan prata en annan gång....

Neeeej!! Jag vill inte fortsätta ha det så här!! Tänk om det är så att det samtalet jag hade från början var väldigt viktigt för mig... Vad gör jag????

Detta är INTE något nytt som uppkommit - det har alltid varit så här. Nu har det dock hänt flera gånger på sista tiden och det stör mig nåt fruktansvärt!!! Jag känner ju mig som "the Bad Guy" när jag pratar med "nya" personen och det "gamla" samtalssällskapet bara drar sig bakåt och sen går och säger hejdå...

Hjälp - jag vill inte...

Jag pallar - gör du?

Tänkte köra lite göteborgshumor i rubriken.... Moahahaha....!!!

Det blir inte mycket snack i detta inlägg - vill mest visa er läsare var som är nåt av det viktigaste i mitt liv... Och jag nöjer mig inte med en enda!

Denna blåa hemslöjdade saken står som fotpall till den som behöver under matbordet...

Liten trappstegsvariant. Väldigt lätt och bra att ha överallt, mest i köket dock...

Denna bild visar ju Både dusch- (längst bort i  bild) och toapallarna...
Undra om  Ikea vet vad dom tjänar på oss - bara på  mängden pallar?!?

Som jag sa - Ikea borde ge oss rabatt/procent av vinsten!
Detta är då vid handfatet - har ju ganska ont i benen och måste sitta öööööverallt...

För att ta mig upp i vår säng....
Ikea för faan!!!!

En hemmasnickrad pall av min söta morfar - för att se över balkongkanten...
Och längre in står en högre, om jag vill se ännu mer över kanten :))) 

Här är för att ta mig upp på min söta lilla dagisstol vid matbordet
(som sonen kallar min vitmålade tripptrapp jag sitter på.... Ja, jag är 43 år!!! )

Reservpallshörnet!!! 

Ha en underbar vecka vänner!

Full med flugor...

Tycker det är konstigt att man som människa (hur fint och vackert det än är omkring en) triggas av kanske bara en liiiten dryg kommentar av en vän, ett liiitet motstånd av en jobbarkompis under jobbets gång, en liiiiten konstig blick av nån man tycker om, en liiiiten känsla av "fel ute" när det gäller klädväg på utekvällen, en liiiten känsla av övergivenhet trots att man omgiven av kompisar....   den liiiilla grej kan påverka en människas hela stämning för en hel dag, en hel vecka och ja, ett helt liv ibland.

Jag vet, alla är vi olika. Och vi reagerar olika också beroende på hur vi mår. Men jag kan nog säga att de flesta har ändå råkat ut för detta. Och då undrar jag varför man reagerar så starkt av nåt så egentligen liiitet...
Det beror ju givetvis på vår egen självbild. Hur vi ser på oss själva. För om den liiiilla kommentaren inte hade träffat JUST på den punkt där vi är svaga, då hade vi inte tagit åt oss.
Så det hänger på oss själva - hur bra tycker vi egentligen att vi är? Hur mycket tycker vi egentligen om oss själva? Vad tycker vi egentligen om oss själva???

Idag har jag haft en sån där dag... Kroppen säger ifrån genom att värka och ömma, hjärnan säger dumma saker om mig själv...
Har legat i soffan och känt mig som en stooor hög med hästskit - full med flugor surrande runt sig...
Ingen bra dag...

Då hade jag behövt en vän som sa nåt liiitet....men bara nåt BRA liiiitet!!!!!

Sen kom tidpunkten när soffan kastade ut mig som hyresgäst, och jag tog mig ut en sväng i sommarvärmen. Underbart! Och genast är ju hjärnan piggare. Även om inte kroppen egentligen är piggare av luft så mår man bättre och hjärnan jobbar med kroppen på ett annat sätt. Så man mår bättre om man kommer igång och gör bra saker.
Det vet ju jag också... Men vissa dagar får man ändå lov att bara vara för att ta igen sig från de dagar när man hela tiden ger 110%.
Det enda man egentligen inte får, det är att känna sig som en stor hög med hästskit - full med flugor...!

Kram på er i sommarvärmen :)

Löften, tillit och morfin...

Sååå besviken på min läkare...

I januari var jag på återbesök för min högra axel som opererades förra året i januari.  Eftersom den har funkat jättebra sen operationen var jag väldigt fokuserad på min nu onda vänstra axel (som läkaren visste skulle behöva opereras inom kort). Jag manade på, tjatade om när det blir av och om min protes som måste importeras från Usa.
Angående tidsperspektiv för op. så tittade jag honom djupt in i ögonen och sa:

-Blir det innan sommaren? 
-Jaa!! svarade han då väldigt spontan och snabbt.
-Innan maj?
-Kanske, var då hans svar.
Jag har därför riktat in mig på maj och även operationskordinatorn har sagt maj de två gånger jag ringt och "tjatat" om något besked. Ville inte bli besviken och satte, tyckte jag, en tid långt fram. Har inte hört ett ljud trots mina påminnelser - förrän igår...
Då ringer operationskordinatorn och säger:"tyvärr så blir det ingen operation för dig nu innan semestern. DAAA - det hade jag nog nästan redan räknat ut.... det är ju den 23 maj idag! Men samtidigt blir man väldigt ledsen och besviken :'(
Det jag blir ledsen över är ju smärtan jag måste fortsätta stå ut med, som påverkar både mig, mitt humör och tålamod och min familj.
Sen blir jag besviken på läkaren som jag haft väldigt stor tillit till... han veeet ju hur benen verkligen gnager på varandra inne axeln och hur ont jag har. Det var ju anledning till att jag var sååå angelägen i januari,  för jag ville inte låta det gå så här långt. Och nu är vi snart framme vid semestern. De närmaste tre månaderna efter semesterns slut jag uppbokad på olika grejer som jag måste och absolut vill vara med på. Vilket betyder att vi är framme i november. .........

Hallå, ökad morfindosering!

Dagens lista!

Dagens….  

...Bästa -  att jag har ett jobb att gå till 2 dagar i veckan.

...Sämsta -  att jag är så trött på morgnarna.

...Största - tvätthögen som jag turligt nog tog i helgen och slipper idag!!!!

...Hiss -  att jag kan bli glad bara jag tänker på vilka fina vänner jag har ;) och ännu gladare när jag tänker på vissa roliga situationer med några av vännerna och då blir jag ännu gladare.

...Diss -  att jag inte har något att göra på mitt jobb idag vilket gör mig ännu tröttare…

...Sockertopp -  min man som är en sån klippa i köket! - eftersom inte jag själv är det ;)

...Bottennapp -  hur mycket jag själv looovar mig själv att låta bli, så står jag till slut där med handen i

kaklådan/godisskålen…

...Dynghög - det opålitliga vädret!

...Sköna känsla -  att vi har 2 veckors semester bokade (på Skrea Camping)! Ångesten kan dra åt fanders….

...Jobbiga känsla -  det dåliga samvetet som kryper fram när man fräst åt sonen innan jobbet.

...Häftiga grej -  alla "vänner" man får genom alla sociala medier, ex facebook, blogg m.m. Även om man inte känner varandra på "riktigt" så efter ett tag lär man ju känna varandra mer och mer allteftersom man läser varandras blogg, inlägg på fb m.m. Så man bliiir ju vänner … Häftigt!!!

...Tråkiga grej -  att man planerar in allt man vill göra under semestern och alla man ska hinna träffa och sen upptäcker man att de där 4 veckorna gick så j-la fort så man knappt fattade att det var semester….

...Tappade förtroende  - specialistläkaren som i januari sa att min axel Absolut skulle opereras innan sommaren. Har inte hört ett ljud,  trots att jag varit på dom 2 gånger... Jag vill ju för fasen inte opereras UNDER sommaren!!!

...Dagens applåd  - sonens engagemang på hans praoplats denna vecka, Scandic Hotell. Han lägger upp och
Yeah!

plockar av mat, plockar av disk, damsuger och svabbar golv m.m. Allt sånt som han egentligen inte gillar att göra eller tom tycker är lite småäckligt!

Ha det gott alla glada ♡♥♡

Mitt liv - ett väntrum...

Sitter och tänker på att mitt liv är som ett enda stort väntrum just nu. Jag väntar på operation, jag väntar ständigt och dagligen när jag behöver hjälp av personer runt omkring mig och jag väntar på att få LSS personlig assistans.
Ja faktiskt, jag har lämnat in ansökan om att få personlig assistent... Jag trodde nästan aldrig att den här dagen skulle komma, har alltid varit ganska emot att ha någon med mig som en svans och som ska vara min skugga, någon som jag alltid måste ta ansvar för.
Med att ta ansvar menar jag att det är faktiskt mitt liv den personen jobbar med, så jag har ju ett ansvar för att den personen känner sig tillfreds under sin arbetstid.

Kommer jag till exempel till ett ställe där jag ska träffa mina vänner så känner jag ett ansvar, för att

jag vill inte ha med den här personen vid just det bordet när jag umgås med mina vänner, men jag vill inte heller att den här personen ska känna sig utanför "på fel sätt"... För jag inte ute efter en ny kompis för har jag tillräckligt många. Jag vill känna mig självständig och fri fastän att jag har assistent. Och hur löser man det???

Och givetvis är en väntetid på att bli utredd om jag ens är berättigad att få personlig assistent. Så även där blir det Lång väntan innan någonting kan hända....

Operationen kan jag inte nämna någonting om - mer än att jag väntar... Jo, jag har varit på operationskordinatorn 2 gånger sen påsk och ingenting har hänt. Jag är ju patient till en såååå upptagen specialist, och han ska ju göra operationen med en annan såååååå upptagen specialist. Så det är ju sååååå oerhört svårt att få ihop dessa sååååååå upptagna specialisternas schema.... Så jag väntar....

När det gäller att jag ständigt och dagligen väntar menar jag, att så fort jag ber någon om hjälp så måste jag ju givetvis ta hänsyn till vad den personen gör just då. Dvs håller de på med någonting så måste jag hela tiden vänta en liten/längre stund innan jag får hjälp så jag sitter av väldigt lång tid under mina dagar... Ganska frustrerande om det bara är en liten petitess som jag behöver hjälp med, till exempel ta upp något från golvet eller ta ner nåt från en hylla.
Det tar sån tid och det tar så mycket energi att alltid vara beroende av någon annan. Frustration är som sagt var ett annat ord som passar in på de känslor jag känner.

Sedan blir det Låååång väntan och frustration när jag går här hemma de dagar jag inte jobbar och ser allting som jag skulle vilja ändra på, flytta eller fixa till - ja, allting som jag skulle vilja göra men som jag inte kan utföra själv. Då måste jag ju vänta på att antingen Peter kommer hem eller att mamma eller någon annan lång
person kommer hit och kan utföra dessa önskemål från mig, det blir också en lång väntan och frustration...

GGAAAHHH!!!!!!!              


Men sen andas jag djupt, tänker efter hur tacksam jag ändå kan vara över allt jag kan, över allt jag får, över all hjälp jag har och även över mitt liv och sen blir jag lugn igen.....några veckor ;)

Puss på er!!!

Mello-uppvisning i världsklass!

Jag hemma hos en kompis för ett tag sedan. Måste bara få visa lite bilder därifrån :)))

Jag fick nämligen en full en uppvisning av Melodifestivalens bidrag! Det var allt från Erik Saade, Danny, Daniel Lindgren, Sean banan med mera.... 

Han var så underbar. Ture heter killen, tre år gammal och han kunde vartenda nummer från varje danssteg till varenda klädbyten! Det var helt underbart att se så jag måste bara lägga ut lite bilder ;)

Håll tillgodo!!!
:)))

  Sean-Banan.               

   Andreas Lundstedt

  David Lindgren.               

  Robin Stjernberg

 Minns tyvärr inte....?

Sommarens träff...

Den gångna helgen spenderade jag och familjen hos svärföräldrarna i Gnesta. Passade på att kombinera denna helg med ett besök på  Welcome hotell Barkaby i Järfälla.
Det är det hotellet som vi ska ha föreningskonferensen/träffen på i augusti. Så jag kände att jag ville gärna ta en sväng ut för att kolla läget så att det inte blir en total "pannkaksöverraskning" när vi kommer dit i augusti. Vi ska ha riksmöte i augusti dvs ny styrelseval så väljs och det är ett viktigt möte med tanke på att föreningen behöver nytt folk som kommer och är bra på att ta beslut. Man väljs på  tre år och då är det viktigt att personkemin stämmer. Det också viktigt med en blandning på gamla och unga och då menar jag gamla inom citationstecken... 

Hotellet var dock bra (vi hade några av våra träffar där när jag var typ 20, så jag minns inte så bra hur det såg ut. Vågade inte lita på mig själv :/ ) och jag tror det finns något som tilltalar de flesta! En del av området är lite som en äldre stadsdel med små trähus runt en liten gemytlig parkeringsyta - själv såg jag istället genast våra barn åka runt på sina sparkcyklar och måla med kritor på asfalten! Känns skönt att veta att det bara är vi som konferenskunder den helgen så vi kan "härja" lite som vi vill i området ;)))

Sen får vi hoppas att gräsätarn kommer utnyttjas för både fotboll och andra roliga lekar, att hotellets pool kommer bli välbesökt både för bad och för poolhäng :)

Men sen är vi ju ganska glada i att roa oss kvällstid och då har vi givetvis disco - förr var det för alla och vi var uppe och jazzade runt för fullt. 

Sista åren har det blivit lite barninriktat men jag hoppas vi kan ta tillbaka våra gamla traditioner och få de flesta upp på dansgolvet!

Nu låter det som om vi baaaara roar oss på träffarna - och det stämmer nästan! Men lite jobb och föreläsningar ska vi också pyssla med. 

Det är så att jag är uppsatt på valberedningens förslag till ordf de kommande tre år så om inget annat händer så lär ju jag bli vald i augusti och det känns som en extremt spännande utmaning. Givetvis är lite smått nervös men jag ser det mest som en utmaning och jag vill verkligen åstadkomma något bra
under mina tre år.

Så ni kan ju önska mig lycka till!  ;)