Visioner... Bra eller dåligt?

Jag har alltid varit en visionär. Alltid haft stora visioner om både mitt liv och även om livet i det stora hela... Och när jag blev kär och sambo så blev mina visioner även "hans" visioner (tyckte ju jag!) Sen fick vi familj, och då givetvis skapade jag visioner för oss alla tre.
Mina visioner har alltid varit väldigt stora, höga. Och det är väl det jag menar med "bra eller dåligt?" Är det egentligen bra att vara en sån enveten visionär som jag är? För jag har ju ganska höga krav på mig känner jag och kanske blir lite för ledsen om jag inte uppnår några av mina visioner... Givetvis förstår jag att jag inte kan nå alla mina visioner, men jag sätter ju upp mål/krav/beslut om stora planer och om vanliga vardagar. Och händer det inte riktigt så som jag då planerat, eller om jag inte mår så pass bra i kroppen så jag orkar göra det, då blir jag ofta besviken. Den som jag också ofta blir besviken på är ju tråkigt nog mig själv... Jag har så himla svårt att inte sätta upp en massa måsten. Eller att inte jämföra mig med "alla andra". Jag tycker fortfarande att jag "borde" göra allt som alla andra gör...
Trots att jag nu i snart 17 år gått hemma lite till och från i olika perioder, många och långa perioder just på grund av min kropp. Jag blir inte klok på mig själv....

Sen å andra sidan är det väl underbart att vara visionär! Tänk om jag inte hade alla mina visioner - då hade jag aldrig kommit utanför Sveriges gränser tror jag... Då hade jag inte sett England, Bulgarien,Frankrike, Danmark, Tyskland, Norge, Finland, Spanien x 7-8, USA x 4....
Och jag hade nog inte kunnat vara med i skolans musical, åkt på språkresa, tagit mitt körkort, skaffat barn, köpt hus, bildat eget företag, ordat barnbasarer, med mera, mycket mera.......

Så egentligen är jag ju givetvis enormt glad att jag är en stor visionär!

Renovering av 1,5 år gammalt kök...

Japp, det har vi gått igenom nu senaste veckan!

Jag vet att det låter sjukt, men så är det. Vi flyttade ju från vårt hus hösten -12. Då var dessa lägenheter som vi flyttade till endast ½-år gamla. Huset var alltså byggnadsklart maj-12 och vi flyttade in okt-12.
Heeelt underbart!
Men köket var de ju tvungna att anpassa åt oss/mig. Därför så plockades alla skåp och lådor ner, och väggen blev "byggplatsliknande" igen. Sen började då uppbyggnaden av anpassat kök med höj- och sänkbara skåp och även bänk.
Kruxet då var ju att firman som tillhandahåller anpassade kök hade då ingen lösning på min arbetshöjd - som är 50 cm från golv. De kunde bara komma ner i 65 cm.Vilket är enorm skillnad för mig som bara är 104 cm hög från havet... Dock så hade vi en fantastisk snickare som hjälpte till och gjorde sockellådor som man kunde dra ut och jag kunde gå på dom om jag behövde nå i köket.

Min diagnos (Diastrofisk Dysplasi) innebär dock ingen förbättring, eller ens stabilitet i lederna. Utan man blir sämre. Punkt slut.
Därför har jag nu, bara under 2 år opererat båda min axlar. Bytt ut axelkulan. Just på grund av mitt största problem när man har DD - artros. Jag blir alltså utsliten i leder.
Så att kliva upp och ner på dessa sockellådor på 15 cm tär ju på mina knän och höfter. Och att ha köket som det är på 65 cm och stå och jobba så (eller sitta i min låga innestol) gör också att jag sliter på just axlar och armbågar.

Så min lyckodag var nog (detta låter ju fruktansvärt - men det är sant!!!) när handläggaren för handikappanpassningar gick i pension...... NU hade jag chansen att på alla mina vuxna 25 år kaaanske få en förstående och lyssnande handläggare!

Och när jag skickade in en ansökan om att mitt så pass nya anpassade kök inte var bra, så kom hon och kollade, förstod läget direkt och såg till att göra detta RIKTIGT anpassat efter mig från grunden! För nu hade anpassningsfirman också lyckats hitta en lift som kunde ta ner köket till nästan min höjd - det gick att sänka 12 cm till!!!

      

 Så denna veckan har vi levt i byggdamm och med köket i lådor - men vaaad gör det?? I fredags var köksanpassningen klar och jag kan äntligen stå och skölja min tallrik efter maten utan att lägga tuttarna i vatten som råkat ligga på diskbänkskanten....

Jag kan äntligen känna att jag VILL sätta igång och baka min kladdkaka igen, utan att behöva fråga om hjälp hela tiden eller känna mitt dåliga samvete stöta in direkt för att jag inte klarar att ta hand om allt efteråt...

Jag är såååå tacksam över att jag fått tillbaka lite av min frihet igen!!!