Visioner... Bra eller dåligt?

Jag har alltid varit en visionär. Alltid haft stora visioner om både mitt liv och även om livet i det stora hela... Och när jag blev kär och sambo så blev mina visioner även "hans" visioner (tyckte ju jag!) Sen fick vi familj, och då givetvis skapade jag visioner för oss alla tre.
Mina visioner har alltid varit väldigt stora, höga. Och det är väl det jag menar med "bra eller dåligt?" Är det egentligen bra att vara en sån enveten visionär som jag är? För jag har ju ganska höga krav på mig känner jag och kanske blir lite för ledsen om jag inte uppnår några av mina visioner... Givetvis förstår jag att jag inte kan nå alla mina visioner, men jag sätter ju upp mål/krav/beslut om stora planer och om vanliga vardagar. Och händer det inte riktigt så som jag då planerat, eller om jag inte mår så pass bra i kroppen så jag orkar göra det, då blir jag ofta besviken. Den som jag också ofta blir besviken på är ju tråkigt nog mig själv... Jag har så himla svårt att inte sätta upp en massa måsten. Eller att inte jämföra mig med "alla andra". Jag tycker fortfarande att jag "borde" göra allt som alla andra gör...
Trots att jag nu i snart 17 år gått hemma lite till och från i olika perioder, många och långa perioder just på grund av min kropp. Jag blir inte klok på mig själv....

Sen å andra sidan är det väl underbart att vara visionär! Tänk om jag inte hade alla mina visioner - då hade jag aldrig kommit utanför Sveriges gränser tror jag... Då hade jag inte sett England, Bulgarien,Frankrike, Danmark, Tyskland, Norge, Finland, Spanien x 7-8, USA x 4....
Och jag hade nog inte kunnat vara med i skolans musical, åkt på språkresa, tagit mitt körkort, skaffat barn, köpt hus, bildat eget företag, ordat barnbasarer, med mera, mycket mera.......

Så egentligen är jag ju givetvis enormt glad att jag är en stor visionär!

Renovering av 1,5 år gammalt kök...

Japp, det har vi gått igenom nu senaste veckan!

Jag vet att det låter sjukt, men så är det. Vi flyttade ju från vårt hus hösten -12. Då var dessa lägenheter som vi flyttade till endast ½-år gamla. Huset var alltså byggnadsklart maj-12 och vi flyttade in okt-12.
Heeelt underbart!
Men köket var de ju tvungna att anpassa åt oss/mig. Därför så plockades alla skåp och lådor ner, och väggen blev "byggplatsliknande" igen. Sen började då uppbyggnaden av anpassat kök med höj- och sänkbara skåp och även bänk.
Kruxet då var ju att firman som tillhandahåller anpassade kök hade då ingen lösning på min arbetshöjd - som är 50 cm från golv. De kunde bara komma ner i 65 cm.Vilket är enorm skillnad för mig som bara är 104 cm hög från havet... Dock så hade vi en fantastisk snickare som hjälpte till och gjorde sockellådor som man kunde dra ut och jag kunde gå på dom om jag behövde nå i köket.

Min diagnos (Diastrofisk Dysplasi) innebär dock ingen förbättring, eller ens stabilitet i lederna. Utan man blir sämre. Punkt slut.
Därför har jag nu, bara under 2 år opererat båda min axlar. Bytt ut axelkulan. Just på grund av mitt största problem när man har DD - artros. Jag blir alltså utsliten i leder.
Så att kliva upp och ner på dessa sockellådor på 15 cm tär ju på mina knän och höfter. Och att ha köket som det är på 65 cm och stå och jobba så (eller sitta i min låga innestol) gör också att jag sliter på just axlar och armbågar.

Så min lyckodag var nog (detta låter ju fruktansvärt - men det är sant!!!) när handläggaren för handikappanpassningar gick i pension...... NU hade jag chansen att på alla mina vuxna 25 år kaaanske få en förstående och lyssnande handläggare!

Och när jag skickade in en ansökan om att mitt så pass nya anpassade kök inte var bra, så kom hon och kollade, förstod läget direkt och såg till att göra detta RIKTIGT anpassat efter mig från grunden! För nu hade anpassningsfirman också lyckats hitta en lift som kunde ta ner köket till nästan min höjd - det gick att sänka 12 cm till!!!

      

 Så denna veckan har vi levt i byggdamm och med köket i lådor - men vaaad gör det?? I fredags var köksanpassningen klar och jag kan äntligen stå och skölja min tallrik efter maten utan att lägga tuttarna i vatten som råkat ligga på diskbänkskanten....

Jag kan äntligen känna att jag VILL sätta igång och baka min kladdkaka igen, utan att behöva fråga om hjälp hela tiden eller känna mitt dåliga samvete stöta in direkt för att jag inte klarar att ta hand om allt efteråt...

Jag är såååå tacksam över att jag fått tillbaka lite av min frihet igen!!!

YES!!!

Undra hur många som kan förstå hur länge jag längtat efter att kunna skriva detta inlägg....
Jag är äääääntligen tillbaka!! Jag är inte bara tillbaka på bloggen - utan till "livet"!!! Underbart!
Har nämligen haft ett halvår utav extrem tålamodsprövande, motgångar och stora jobbiga hinder att ta mig över. Jag har nästan känt att jag inte har kraft i min kropp att "komma igen". Har varit helt tom på energi.
Men sen i helgen har jag haft en heeeeeeeeelt annan känsla - wow!!!! Det är nästan magiskt - jag går med ett leende på läpparna hela tiden :) Hade totalt glömt bort att det gick att känna så här... Kan ni fatta...Underbart!

Nu undrar ni väl säkert var det varit som tagit min energi och vad som hänt?
Jag lovar berätta det framöver. Men idag tänker jag inte lägga nån som helst tid på att tänka på det! Idag tänker jag berätta vad som hänt som är bra, och andra roliga saker.


Jag kan ju börja tidsenligt - sist jag skrev var det ju slutet på augusti. Jag har ju redan skrivit om min post som ordförande - det rullar på. Jag har nu haft styrelsemöte och fått känna på det lite mer "normalt". Det kändes helt normalt faktiskt, att sitta på kortändan och bestämma menar jag - det är ju så det går till här hemma ;))) Nä, nu ska jag inte trycka ner mina söta män jag har här hemma... ;)
Men faktum är att jag känner väl att det funkar bra att tala om vad folk ska göra - det måste jag ju göra i mitt dagliga liv för att få hjälp liksom. Och nästa helg är det dags för ännu ett möte. Nu börjar vi ju planera för årets träff i augusti, så det är hela tiden löpande saker att ta tag i. Man måste ju vara ute i god tid för att kunna boka hotell som kan ta emot 170-190 matgäster!

Annars har jag tex lärt känna en ny vän. Hon jobbar som kiropraktor där jag går och får justeringar. En underbar människa! Spontan, gladlynt, kärleksfull, ödmjuk, sprallig, positiv, smått tokig, lätt för att lyssna, empatisk - och jag känner att hon får fram den Ulrika som jag var förr. Det är jag sååå glad för! För ibland kan det ju vara så att man med tiden tappar lite av sig själv. Dagarna rullar på och alla "måsten" är där och står i vägen för ens egen spontanitet, eller bara för det där man egentligen skulle vilja göra men då hoppar över. För det känns bättre om jag gör det jag måste först, innan jag är spontan. Då kan jag klappa mig själv på axeln och säga: "Bra gjort Ulrika, nu skötte du dig idag också"....För vilken nytta? För vem?
Så jag är väldigt glad att jag lärt känna fröken C, för hon gör mig glad!

Sen då....vad har jag mer att skriva... Min Barnbasar rullar på! (Det står om min Barnbasar i tidigare inlägg) Jag har ju numera hjälp, av två eldsjälar i stan som också vill få igång detta med att kunna hjälpa varann. Senaste gångerna har jag ju skänkt pengarna till "Hela Människan´s" projekt "Hjärta för Barn" (i folkmun än så länge "Glömda Barnen"). Det är alltså barn som har det lite tufft hemma pga missbruk/psykisk ohälsa i familjen. Så det har varit givande faktiskt. Jag har ju även varit i barngruppen och pratat. Det gör ju att det känns ännu mer behjärtansvärt att kunna vara med att hjälpa till. Och vi satsar på att ha en ny Basar nu fram i vår igen ;)

Just det - sonen har ju konfirmerat sig!!! Himmel, hur kunde jag glömma det???
Åh....Han var så fiiiiiiin!!!! Och han är så.....vuxen när man ser honom vid såna tillfällen....mmm....jag tycker det går sååå fort! Sen att han fortfarande här hemma är 5-8 år yngre i sättet - vad gör det?!??!!?!!! Jag blir inte ett dugg galen på det ju.... inte alls irriterande....Jag äääääälskar allt vad tonåringar innebär......hrm....
Hur som helst - ena dagen är han underbar, nästa dag blir man galen!
Allt jag kan säga att jag är såååå stolt när jag ser honom gå igenom dessa milstolpar, dessa "mognadspoäng" han plockar under sin väg mot det riktiga vuxenlivet.... Och jag är såååå glad över den goa kontakt vi har och alltid haft. Hoppas det håller i sig, så han känner att när han är 25-30 fortfarande kan komma hem och sitta och berätta hur han har det och vad som hänt i livet. Underbar tanke <3
                                    

Nu önskar jag er en fortsatt bra dag, jag ska ta tag i alla "måsten".....

Puss på er!