Visioner... Bra eller dåligt?

Jag har alltid varit en visionär. Alltid haft stora visioner om både mitt liv och även om livet i det stora hela... Och när jag blev kär och sambo så blev mina visioner även "hans" visioner (tyckte ju jag!) Sen fick vi familj, och då givetvis skapade jag visioner för oss alla tre.
Mina visioner har alltid varit väldigt stora, höga. Och det är väl det jag menar med "bra eller dåligt?" Är det egentligen bra att vara en sån enveten visionär som jag är? För jag har ju ganska höga krav på mig känner jag och kanske blir lite för ledsen om jag inte uppnår några av mina visioner... Givetvis förstår jag att jag inte kan nå alla mina visioner, men jag sätter ju upp mål/krav/beslut om stora planer och om vanliga vardagar. Och händer det inte riktigt så som jag då planerat, eller om jag inte mår så pass bra i kroppen så jag orkar göra det, då blir jag ofta besviken. Den som jag också ofta blir besviken på är ju tråkigt nog mig själv... Jag har så himla svårt att inte sätta upp en massa måsten. Eller att inte jämföra mig med "alla andra". Jag tycker fortfarande att jag "borde" göra allt som alla andra gör...
Trots att jag nu i snart 17 år gått hemma lite till och från i olika perioder, många och långa perioder just på grund av min kropp. Jag blir inte klok på mig själv....

Sen å andra sidan är det väl underbart att vara visionär! Tänk om jag inte hade alla mina visioner - då hade jag aldrig kommit utanför Sveriges gränser tror jag... Då hade jag inte sett England, Bulgarien,Frankrike, Danmark, Tyskland, Norge, Finland, Spanien x 7-8, USA x 4....
Och jag hade nog inte kunnat vara med i skolans musical, åkt på språkresa, tagit mitt körkort, skaffat barn, köpt hus, bildat eget företag, ordat barnbasarer, med mera, mycket mera.......

Så egentligen är jag ju givetvis enormt glad att jag är en stor visionär!