Därefter fick jag ligga - bokstavligt och bildligt - ligga på sjukhus i 5 veckor... Allt för att det krossade partiet skulle stabilisera sig och växa ihop med benskivorna och staget. Det blev stålkorsett och träning i 1år och vissa saker förändrade sig för alltid.
Sen har ju kroppen, sakta men säkert, börjat slitas ut. Det är ren fakta närmande har min diagnos - förslitningarna kommer lika säkert som reklamen på posten...
Lite deppigt ibland, men jag vet ju om det. Det som är deppigt är ju smärtan :( Den tär ju på ens humör och personlighet, och det gillar jag verkligen inte.
Men jag försöker verkligen göra allt som står i min makt för att leva med dom goda minnena på näthinnan, skrattet så nära så jag kan snubbla över det och kärlek i överflöd - för då vet jag att jag både reder ut smärtan och även kommer så långt som jag vill...
Hur som helst, efter rygg kom jag sen till höfterna. Det knakade när jag gick, höfterna hakade upp sig, typ fastnade i vissa lägen. det började "mola" och påverka både mig och mitt humör. Att få proteser i mina bägge höfter gick snabbt - 2007 & 2009. Vart det lite deppigt där runt den tiden, för det var många andra saker som hände i livet samtidigt. Så där i samma veva gick jag runt och tänkte lite på hur länge jag kroppsligen skulle orka leva ett drägligt liv. Tyckte det var fasansfullt att jag, som vanligtvis klarat mig på Alvedon och Ipren vid smärta (ni vet - Fröken Duktig och "som alla andra :0 ), hade fått börja gå på morfinplåster för att klara en normal vardag.
Dock så öppnade sig himmelriket när höfterna var gjorda och jag var rehabiliterad!!!
Jag var tillbaka - jag var Ulrika igen :))) Livet lekte och jag kände mig "normal", förutom att jag inte var lika stabil som innan. -"Träningssak" sa jag till mig själv. Så jag kände mig fit for fight igen...
I två år... Sen började "molandet" i höger axel. Höfterna fick jag operera i Linköping, men när jaghörde att axeloperationer på "specialfall" gör man i Jönköping - då jublade jag! Mycket närmare hem!!! Man och son kunde hälsa på en vanlig vardagskväll :))))
Minns också att när jag hade fått tid för operation jag var ute och fikade med en kompis och då satt det en kille från gymnasiet (en skolförälskelse ;) ) vid bordet bredvid. Vi började prata om vad vi gjorde nuförtiden och operationen kom på tal. Hans reaktion var ju lite annorlunda - vilket gjorde mig jätteglad. Inget tycka synd om alls, utan: -"Wow, du blir ju som värsta terminatorn!!!"
Operationen blev av 2012 & gick lite lättare när jag tänkte på mig själv som Terminator. Visst, det var inte lätt att rehabilitera höger axel och bara få var vänsterhänt i 5 veckor - men det gick.
Allt går bara man vill!
Till och med köra permo med vänster gick...även om jag körde över lite fler tår än vanligt...... Hrm!
Denna gång fick jag bara ha himmelriket knappt 1 år - för nu krånglar min vänstra axel i Massor!!!
Har tråkigt nog fruktansvärda smärtor och går på höga doser av smärtstillande. Har nu väntat snart i ett halvår på operationsbesked, varje dag med lite extra molande. Då får man gräva djupt för att ta sig igenom de allra jobbigaste dagar. Och då är det gott att man har underbara vänner, Goa bekanta, släkt och folk som man inte känner men som sänder ett leende ibland - sånt lever jag på och det är mitt bränsle för att gå vidare. Positiva tankar och härliga människor!
Så tack C! Tänker på dig även denna gång så går allt lite lättare ;) Nu kan jag nästan säga att Terminator och jag är BFF - eller hur??
Äntligen! Stay strong, Terminator! kram.
SvaraRaderaEller hur darlingen!! Äntligen....
Radera22/10 - då hoppas jag du skickar massor av energi till mig!!!!!!
Kram söta du!
Men åh! Jag skäms när jag läser ditt inlägg...över mej själv som gnäller över "småsaker"! Som att jag ska behöva laga middag 4 da´r på rad för sambon lagt så jädra korkat schema...eller för att magen är en degklump och dom forna magrutorna är ett minne blott...eller för att jag inte fick klipptid förrän nästnästa vecka, så jag inte hinner fylla i utväxten INNAN festen på lördag...eller...ja, du fattar va!
SvaraRaderaKan inte ens föreställa mej hur det är att leva med värk! Jag som blir SÅ jädra låg bara jag har mensvärk ett par da´r...
Blir så imponerad att du orkar vara den du är, trots alla reservdelar!
Och samtidigt...vilken tur att vi har en sjukvård som är så långt fram!! Tänk om detta varit för 100 år sedan...
Kram på dej å KÄMPA PÅ!!
Men sluta nu!!!
SvaraRaderaAlla är ju sig själv närmast - eller hur? Sen är det väl klart att det är bra att man får en tankeställare ibland, men man kan ju inte gå runt dagarna i ända och tänka på hur jobbigt alla andra har det, då tappar man ju sig själv!!!
Givetvis ska man ju ha en gräns och dra öronen åt sig om man själv, eller ens ungar, eller gubbe, eller bästa väninnan börjar bete sig som en "bortskämd snorunge". Annars tycker jag normal empati och ödmjukhet räcker gott!
Jag är så glad över min blogg - även om jag inte är så ihärdig som du och många andra. Men hur som helst så har det lett till ny bekantskap som jag inte skulle fått annars... Tack Miss J!
Fortsätt klaga på det du gör - så länge du är tacksam över det du faktiskt kan göra och det du klarar av. Ex laga middagar 4ggr i veckan pga K jobbar kväll - gnäll gärna eftersom du som jag avskyr att laga mat. Men lägg till: "men jag är ändå tacksam att jag faktiskt KAN laga maten. Det finns såna som inte kan laga sin egen mat själva"
Då har du i alla fall sänt ut tacksamhet, vilket ger dig bättre energier!!!
Och det gör Mig glad! :)))
Ta hand om dig snygging! Och tänk på mig 22/10...
Kram U <3
SvaraRaderaHar inte så mycket mer att säga än att du är FANTASTISK och ett levande bevis på vad en människa kan utstå med lite humor,jäklar anamma och ett ljust sinneslag!!!
Kram Susan