Va?? JAG??!?! ;)))))))

Den här helgen som gick, dvs en hel vecka efter, började det sjunka in....

Vi är ju väldigt engagerade i "vår" förening FKV, Föreningen för Kortvuxna. Den är riksräckande
och vi har ungefär 350 medlemmar. Jag har varit medlem sen föreningen bildades, ja till och med
när den bara var ett arbetsutskott var jag aktiv. Jag började när jag var 15, för jag kände till en tjej
som var 5 år äldre än mig och hade träffat henne när hon precis hade tagit körkort...
Då kände jag att mina vingar började växa och jag ville göra allt, precis allt som jag visste att jag
kunde och lite till!

Mitt första ungdomsläger när jag var 15 år var jätteläskigt... Tills jag kom dit. Jag hade nämligen
tyckt att jag inte hade nåt med "dom" att göra. Jag var ju inte nåt annorlunda, jag var ju precis som
mina kompisar hemma - bara lite kortare....
Men den känslan jag kände när jag kom fram till lägergården och fick se en hög med ungdomar
som var lika korta/långa som jag - det var ju himmelriket!!!
På den gården var vi normala..... Ingen glodde, vi kunde springa, klättra, göra fåniga lekar och sitta
och prata - utan att hela tiden vara iakttagna. Och vi kunde gå och prata hemlisar med kompisen
man funnit där, och fatta - gå och prata samtidigt som man ser varann i ögonen!!! Det var ju sånt
som vi aldrig hade upplevt...

Sen dess har jag nog knappt aldrig missat en träff. Vi har haft olika slags träffar under åren och
jag har försökt vara med på dem alla.
Eftersom jag träffade min man på en av träffarna och han också är kort, så gjorde det ju saken lätt när

det var dags för träff - han vill ju också åka. Och nu är det ännu lättare när vi har en son som verkligen längtar efter dessa sammankomster. Det är ju samma känsla för honom som för mig när jag klev ur bilen på lägergården när jag var 15....himmelriket!
Sonen är dock lite "bortskämd" eftersom han vuxit upp med detta. Han har mor och far som är korta och han har alltid varit med på dessa träffar. Vi har verkligen visat att detta är något att både kämpa för och att stå för.
Så jag blir dock lite deppig när jag tänker på de runt i Sverige som faktiskt är vuxna och aldrig ens varit med på en enda träff...
Vilken grej dom har missat. Dom kanske har gått genom hela livet och känt sig ensammast i världen...

Under dessa år som aktiv har jag varit med i styrelsen vid olika tillfällen och haft olika poster.
Jag har varit studiesamordnare, suppleant och ordinarie i styrelsen. De senaste åren jag nu suttit
har jag även varit Redaktör tillsammans med en annan tjej och vi har då hållit i och varit ansvariga
för att vår medlemstidning ska komma ut.
Jag älskar ju att skriva och att "knepa och knåpa" så det har varit ett roligt jobb! Samtidigt som det är
en tidspress så klart. Och jag är ganska nojig och ser sånt som säkert andra inte ser, men jag vill att det skavara en finish som känns "lyxig" och vill ju att medlemmarna ska känna det också...
Så det blir konstigt att lämna ifrån mig det nu. Men man ska ju sluta när man är på topp!

Jag har nämligen fått andra uppgifter i styrelsen nu - som förmodligen kommer ta med tid och behöver

min tid lite mer......
Jag är numera Fru Ordförande!!!! (#hrm# japp...man klättrar på stegen...#host,host#)

Jag har under alla mina knappt 30 år som medlem haft förmånen att ha en väldigt bra och ofta nära kontakt med de olika sittande ordförandena. Känt ett speciellt band till de alla 4 stycken. För jag insåg nu att sen 1985/86 när Fkv bildades har vi bara haft 4 stycken ordförande... De 2 första satt väldigt långa perioder, vilket var toppen för de skötte jobbet med bravur!!!

Jag för min del lär nog vara nöjd efter min 3-årsperiod. Sen ska man väl aldrig säga nåt förrän man står där. Det är ju ett överlämnande som ska göras, och vissa människor som brinner lite extra än andra....det är ju en sån som ska hittas under mina tre år på posten. 

De 2 som haft posten senast har varit kvinnor. Och nu när jag blir 3:e kvinnan på rad så kan jag nog se att en man borde vara på plats som näste kandidat :) 

Men nu ska jag inte hålla på att se 3 år framåt. Nu är nu och jag ska verkligen göra detta så bra och engagerande jag bara kan! Det är nästan som en ny era startar för mig.... Huuuääää!!!!!!!!!!!!! 

En sak som jag både själv förstått och även fått tillsagt till mig är att jag ska delegera och att peka med hela handen - jag tänker nämligen jobba hårt men inte jobba slut på mig själv... Styrelsen ska samarbeta och alla ska göra lika mycket. Det är mitt löfte till mig själv!

Önska mig lycka till - det känns både hisnande och roligt! Men denna vecka har jag bara flummat
runt... Fattade nog det inte förrän idag, som sagt... Ordförande???!!!??!!!
HJÄLP!!!!!